Torpen Enbens mfl under Hå nr.6

För en tid sedan ville två till Hå nyinflyttade  veta var namnet på deras hus kommer från, Enbens. Jag gjorde en snabb undersökning genom att granska kyrkobokföring och egna noteringar om det. Jag lade sedan ut det jag kommit fram till i en kommentar till ett inlägg på facebook i den där befintliga gruppen Utomherten. Men eftersom alla inte har facebook så kan det ju vara bra att ha med det i Utomhertenbladet, eftersom det är ju av intresse för fler än de som bor i Enbens att veta dess bakgrund. Torpen i fråga ligger i Hå bys västra utkanter under gården Hå s.6 Källaråkers.  Jag har därför också getts tid att fördjupa mig i ärendet med benägen hjälp av de som flyttat in som gett mig en sammanfattning av vad han vet, vilket ledde till min undersökning plötsligt kom att omfatta två intill varandra torpstugor, med en tredje intill liggande. Kan hända fler är intresserade av vad jag har fått fram om Enbens

Om vi börjar med Enbens:

Enbens i Hå, eller Enbergs som är det riktiga namnet

Namnet kommer från en soldat Enberg som bodde här, eller iallafall i Hå, under mitten av 1700-talet. Soldaterna bodde ju i små stugor i byarnas utkanter och försörjdes av rotebönderna åt vilka även soldaten gjorde dagsverkes sysslor när han inte var på övning eller ute i krig.

Soldaten Lars Enberg född 1731 i Herte och hans hustru Margta Larsdotter född 1730 i Änga. Lars Enberg avlider 1784. Oklart är det huruvida soldaten Enberg bodde i det som kom att kallas Enbens, för soldattorpen gick som regel inte arv utan när soldaten antingen dog eller avdankades så stoppade man in en ny soldat i roten och då fick den avdankade soldaten eller änkan flytta på sig, i regel till en stuga i närheten. Hade soldaten en dotter kunde nästa soldat gifta sig med henne och därmed slapp rotebönderna försörja den gamla soldatens familj, avdankade soldater kunde få en blygsam pension av kronan, gratial som det kallades.

Lars Enbergs bouppteckning gjordes den 27 december 1784 ( Bollnäs tingslags häradsrätt FII:16 nr.25) där var bonden Nils Jonsson i Norrgårds (Hå nr.9 förmyndare för änkan) och Lars Persson i Oppigårds (Hå s.2) var förmyndare för sonen. Vi vet också genom soldatrullorna att Lars Enberg var 5 fot och 7 tum lång, dvs han var strax under 170 cm lång. Han var soldat i rote nr.86 som försörjdes av Hå nr.9 och Hertsjö nr.9 senare Herte 1,2,3 och sub 3. Förste Enberg, soldaten, bodde på baksidan av Stenbacka i det som kallas Klockarbacken om jag tolkat Storskifteskartan rätt.

Här finns också en stuga upptagen värderad till 8 riksdaler och 16 skilling specie samt lite boskap i form av getter av sammanlagt nio getter och ett lamm, vad gäller kläder hade han en blå klädesrock och ett gult livstycke samt byxor (utan någon färg angiven) samt några andra livstycken och en lintröja (Lÿntröja).Masmästare Hällberg vid Hällbo masugn och den blivande riksdagsmannen Erik Nilsson i Herte är vittnen. Inga skulder tas upp och boets sammanlagda behållning var 17 riksdaler, 1 skilling och 4 runstycken Specie.

De hade sonen Lars som följer här nedan
Lars Enberg d,y (1768-1847) var under några år brukskarl (Dagkarl).Han står som brukskarl vid Hällbo masugn från 1786. Han har sin mor med sig, detta kan tolkas så att när fadern soldaten Lars Enberg avlider 1784 så får änkan flytta från soldattorpet. Modern Margta Larsdotter avlider i Hällbo 1808 den 25 augusti. Troligen är det så att han bygger sin stuga Enbens i Hå då eftersom han står uppskriven vid Hällbo masugn men står ändå på slutet tillsammans med torparen Jon Jacobsson (som vid samma tid blir landbonde på Hå s.s.3 Häggens) och dammvaktaren i Flugdammen till vilken Enberg har nära över skogen. Han är också barnalärare. Han var gift två gånger. Först med Kerstin Persdotter från Pellpers (Hå s.4) som avlider 1827, de gifte sig år 1800. Andra hustrun hette Anna Olsdotter och kom från Högvalls i Hällbo. Hon var född 1792 och avlider 1866.  1813 Flyttar Lars Enberg med sin hustru och sin dotter Margta till Hå, kan också vara för att inte längre är brukskarl vid masugnen vilket gör att han inte längre skrivs vid masugnen, men bor kvar i sin stuga.
med första frun har han dottern Margta född 1801 i Hällbo och död 1815 i Enbens, sonen Lars Enberg f.1816. Med sin andra fru Anna från Högvalls får han dottern Margta f.1829.

Lars Enberg avlider den 5 maj 1847. I bouppteckningen (Bollnäs tingslag FII:15 nr. 105) efter Lars Enberg upptas en gård värd 50 riksdaler banco. Vad gäller boskap hade han en ko värd 12 riksdaler och en kviga värd 9 riksdaler samt järnsaker som spett och yxor en koppargryta och en kopparpanna och porslin mm. Han hade också en stekpanna av Tackjärn. Bland skulderna märks att han är skyldig några Hå bönder mindre summor pengar det handlar om Jon Larsson i Pellpers som var hans före detta svåger, bonden Jon Larsson i Hå nr.6 (Jon Lars, men problemet är att det finns ingen Jon Larsson på Hå 6 1847). Skulden till den senare bonden hänger troligen ihop med han har byggt sin stuga på dennes mark. Även Per Larsson i s.7 (ErikOls) och Per Larsson i s.2 (Oppigårds). Han har även en skuld till förre nämndemannen Lars Larsson i Hå 6 (JonLars), liksom har skyldig JonOlssons änka i sub 6 (Källaråkers) för en skrinda Hö.  Men han är också skyldig gamla pigan Karin Olsdotter i Hällbo gård (Hå 1) en riksdaler drygt, det kan man ju undra hur han kunnat bli skyldig en gammal piga pengar, ska vara att han bundit sig för att ge henne fattigunderstöd, samt är han skyldig pigan Anna Andersdotter i Hå två daler och 32 skilling. Sonen Lars har att kräva ut sitt modersarv ur faderns bouppteckning, drygt 40 riksdaler. Bonden Lars Larsson i Hå nr.5 (OlNils) står för en del av begravningsomkostnaden

Lars Enberg den tredje född 1816 var gift med Sara Olsdotter från Lottefors född 1822.
De fick bland annat sonen Lars Enberg f.1855 (Ja brist på fantasi kan tyckas, men tror det var lagstyrt med namngivning att äldste sonen skulle heta efter farfar, äldsta dottern efter farmor, andre sonen efter morfar och andra dottern efter mormor osv). Lars och Sara hade flera barn men de flesta avled som barn. Lars Enberg den tredje avlider i Enbens 1878.

Lars Enberg den fjärde var gift med Margta Persdotter från PerLars i Hå (idag riven låg mellan PerJons och Pellpers och hade beteckningen Hå s.3), Han och frun får inga barn, de flyttar 1913 till en stuga under Herte S.s.3 och 1915 vidare till Rogsta. På Laga skifteskartan fån 1831 finns Lars Enbergs gårdstomt uppmärkt som nummer 867 och det ligger vid dagens Enbens alltså 6:9.
Stugan övertas av Per Lindblom när Lars Enberg flyttar till Herte, Per Lindblom säljer det vidare 1925 när han då, eller hans son Nore Lindblom, bygger sitt hus mittemot Storåkers.

Skogsarbetaren Olof Olsson f. 18900918 i Annefors flyttar till Hå 1925 (EnbensOlle) med familjen Olof avlider 1974 på ålderdomshemmet Hamrelund i Bollnäs. Olle köper stugan av Per Lindblom
Hustrun Astrid Johanna Andersson f.18940826 (Gifta 1921) död 1964 i Stocksätter.
De hade sonen
Karl Olof Vidor Olsson f.19211027 i Annefors till 1949 bosatt i Hå 6:8 och (6:9). 6:8 är en större fastighet med flera ägare bland annat hade gården Källaråkers förut sub6 del av 6:8. Hå 6:9 är en liten fastighet, en åker bara dess gränser kan man inte se längre men fastigheten lever men ingår i Hå 6:8.

Hå 6:10 bildas 1906 när Lars Enberg säljer av 0,35 hektar eller 5 ¾ penningland till Hans Nilsson.

Hans Nilsson kom från gården Hå s.8 Storsva 1901 och har troligen byggt sin stuga där på Enbens mark. Fastigheten får beteckningen Håbo. Stugan är byggd som undantagsstuga för Hans Nilsson och hans dotter. Hans Nilsson som var född 1828 avlider här 1909. Torpet stod sedan 1901, kanske före, på Enbens mark. Hans Nilssons dotter Ella född 1868 övertar stugan vid faderns död hon säljer fastigheten till Bollnäs landskommun 1922, troligen bodde hon kvar en tid i stugan, men hon avlider 1943 i Säversta nr.2 som är kommunens fattiggård ”Slottet i dalen”.

 

Sedan flyttar Emil Jonsson och hans hustru Mathilda (Tilda) f. Söderström från Åmot hit, de flyttade hit. De köper fastigheten 1957. Deras dotter, Anna bor idag i skolan i Gustavsfors, De hade en till dotter Kerstin Margareta född 1939. Emil avlider 1972 och Tilda/Tilde Matilda avled 1992. Hå 6:10 såldes till Carl-Mikael av Kjell Ingemar Jonsson som var brorson till Emil Jonsson. Emil Jonssons far var Jonas Andersson från Westtjärs men som bodde i Svenses i Hällbo sen år 1900. I svenses blev Emils bror Lars Jonsson kvar. Sedan fanns en till bror, Jonas Jonsson f.1903 som flyttar till järfälla 1925 och avled i Västerhaninge 1982.

Oskar däremot är Oskar Svensson född i Ullerud i Värmland 1874 men kom med sina föräldrar och syskon till Flugsågen. Oskar Svenssons hustru hette Anna Myhrberg och kom från Annefors, född 1874. De hade flera barn de bodde i torpet Stenbacken, Hå 6:15 det ligger sydväst om Enbens, Oskar och Anna med barnen Anna Ottilia (1897), Elsa Katrina (1900), Berta Linnea (1906) kommer hit 1903, Berta föddes på stenbacken. 1899 flyttade de från Flugsågen till Stenbacka i Hällbo, eller i dess närhet och 1903 till torpet bakom Enbens. 1913 köper den tomt från Källaråkers kallad Stenbacken och den blir fastigheten Hå 6:15 vid en förrättning 1914.

Tomten kommer av Jon Jonssons torp och Jon Jonsson född 1875. var svåger till Petter Hagström i Källaråkers, då Hagström var gift med Jon Jonssons syster Kerstin. Jon och Kerstins far Jonas Jonsson Engvall var 1822 född i Källaråkers Hå s.6 som son till Jonas Olsson. Jon Jonssons torp hade fastighetsbeteckningen 6:8.  Och Källaråkers är Hå sub 6 som bildades vid storskiftet 1776 då hemmansklyvning blev tillåtet.  Det byggdes av bonden Olof Jonsson (1754-1822) som var yngre son till bonden Jon Larsson (1715-1789) vars äldste son Lars Jonsson (1751-1806) övertog stamhemmanet Hå nr.6 JonLars som kan spåras till änkan Gertrud som levde här på 1550-talet, hennes avlidne man hette Joen och hennes son Sven Joensson. JonLars har troligen en gång i tiden brutits ur en annan gård i Hå. Olof Jonsson (1754-1822) var farfar till torparen Jonas Jonsson f.1822. En annan son till denne Jon Jonsson var Olof Emanuel f.1884 som kom att kallas Manne.

Enbens är alltså Hå 6:9 och del av 6:8 och det hus Carl-Mikael och Anna Carin Eriksson har är 6:10 vilket är en avstyckning från 6:8, Som var en del av Enbens. De köpte stället av en brorson till Emil Andersson och har använt som fritidsbostad under ett antal år men har nyligen blivit permanentboende där Avstyckningen är gjord 1906 men stugan är äldre. De har troligen hört till samma tomt en gång i tiden Hå 6:8 ägdes av Olof Olsson (EnbensOlle) med 5 ¾ penningland och Petter Hagström i Källaråkers med 5 ¾ penningland.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Komminister Bladin i Hanebo och Segersta

Notis om Bladin ur en bok om prästerskapet

Komminister i Hanebo och Segersta församlingar, ordförande i Kilafors Idrottsförening.

Rudolf Hjalmar Esaias Bladin föddes i Edsta, Högs församling den 20 april 1868. Son till en folkskollärare och organist. Avlade själv folkskollärarexamen 1892 och blev även prästvigd 1892.

Hans föräldrar var folkskolläraren Nils Jonas Bladin f.1828 i Ilsbo och dennes hustru Katharina Bladin f. 1830 i Harmånger. Han var sjunde barnet.

Hanebo komministergård på Hälla

Från 1897 var han komminister i Hanebo församling. Komminister eller Kaplan som var den äldre beteckningen, innebar att man var andre präst i församlingen och biträde till Kyrkoherden. Komministern liksom kyrkoherden hade egen tjänstebostad i socknen i regel i närheten av kyrkan. I Hanebo låg komministerbostället på Hälla.

Han var för tiden en komplicerad person som präst betraktat. Han var en rak och ärlig man som gärna umgicks med församlingsborna, han kände nog alla församlingsbor personligen, även de som sällan gick i kyrkan. Han tyckte mycket om friluftsliv och idrottsliga aktiviteter. Men samtidigt som präst betraktades Hjalmar Bladin som högkyrklig som tyckte om det högtravande i kyrkans liturgi och kände sig trygg och hemmastadd i den gamla liturgin, så han ogillade förändringar. Huruvida det förekom några större förändringar av gudstjänstordning och kyrkohandbok under hans tid låter jag vara osagt. Han var en god talare som hade många levandegörande exempel i predikningarna, även om han hade en egenhet att upprepa sig själv med speciella utryck vilket församlingen fann underhållande

Han kom 1897 till Hanebo som komminister då han efterträdde Johan Fredrik Lundman som komminister som då flyttade till Boo i Stockholms län. Han var före 1897 vice pastor och vice komminister i Hanebo från 1895 då han kom från Färila, där han hade sin första prästtjänst som vicekomminister och vicepastor mellan oktober 1893 och november 1895. Före det var han skriven hos föräldrarna i Hög, så Färila var då troligen hans adjunktstjänst, den tjänst varje nyvigd präst har som sin första tjänst i minst ett år innan man kan söka andra tjänster.

Som ung komminister hade han hand om konfirmationsundervisningen.

Komminister Bladin beskuret konfirmandfoto

Här utmärkte han sig tidigt för sitt intresse för idrott och gymnastik, han kunde när man träffades i skolan hänga och göra övningar i ribbstolar i skolan och var även aktiv part i rasternas snöbollskrig under vintern. När han hade möjlighet vandrade han gärna i skog och mark eller åkte skidor där på vintern. På sommaren brukade han gärna besöka bygdens fäbodar under sina vandringar och lät sig väl undfägnas av vad fäboden hade att erbjuda i form av ostkaka, gräddfil och meseost mm. Han var väldigt musikalisk och tyckte om att sjunga psalmer när hand vandrade i skog och mark, gärna tonstarka psalmer och han hade en hög och stark röst och stämma. Han sjöng alltid med i psalmerna under mässan och gudstjänsterna. Vidare spelade han också fiol, inte så bra enligt hans hushållerska. På måndagarna brukade han gärna spela på kyrkorgeln, detta då en vintertid vanligen ouppvärmda kyrkan fortfarande var varm efter söndagsgudstjänsten då man värmt upp kyrkorummet. Hushållerskan följde då med och var orgeltrampare. Hans naturintresse märktes också i det att gräset vid komministergården inte fick slås förrän alla blommor hade blommat ut och fröat av sig. Mot slutet av sin levnad var han i det närmaste blind och beklagade sig då att han inte längre kunde se blomsterprakten utanför prästgården (egentligen komministerbostället på Hälla då kyrkoherden bodde i prästgården). Men han hade sin hörsel i behåll och njöt då av fågelsången som strömmade in genom de öppna fönstren, småfåglarna brukade till hans stora glädje flyga in genom de öppna fönstren och sätta sig på matbordet och äta tillsammans med honom. Hans förlorade syn hindrade honom inte från att hålla kontakten med församlingsborna vilka han kände igen på rösten när han träffade dem.

Han hade i unga år ett stort intresse för det militära och lär ha sagt att om han inte blivit präst skulle han ha satsat på en militär karriär och besökte som ny präst i Hanebo ofta bygdens gamla knektar, indelningsverket försvann ju formellt först 1901. Hans intresse för friluftsliv och sport märktes också av att han ofta badade i bergviken vid Hannbergs udde och var en god simmare.  Och ofta när han promenerade till exempel till kyrkan brukade han göra olika rörelseövningar som armar uppåt sträck under promenaden.  Om han inte promenerade så cyklade han eller åkte skidor på vintern. När han gick sina vandringar i bygden för att hälsa på hemma hos sina församlingsbor brukade han vara märkligt men praktiskt kladd i rock och grova byxor samt kängor. Över rocken hade sedan flera lager med västar som han tog av sig allt eftersom han blev varmare och svettig, varför han kunde komma hem till folk och ha flera olika västar på armen.

Han hade en personkännedom som var imponerande för sin tid och brukade ofta gå hem till gamla och sjuka för att ge dem tröst, läsa för dem och sjunga för dem. Han tyckte också mycket om att gå på kalas, både hos det finare i folket i bygden som hos de vanliga församlingsinnevånarna. Men han höll själv aldrig några kalas i komministergården. Där åt han alltid ensam i matsalen, utom på juldagen då fick hans hushållerska Frida Bohlin sitta med och äta vid bordet i matsalen tillsammans med Bladin. Frida Bohlin berättar också att påskaftonsmiddagen var speciell, då tändes tre ljus och tre glas ställdes fram med äggtoddy som han tyckte om. Ett för de levande och två för de döda brukade han säga, menande då sina avlidna föräldrar. Han älskade kaloririk och fet mat, favoriträtten framför andra var kroppkakor som han brukade äta på fettisdagen, den sista feta dagen innan den 40 dagar långa fastan.  De besök han tog emot i komministergården var syskonen och gamla studiekamrater.

Ärkebiskop Nathan Söderblom

En gammal studiekamrat var ärkebiskop Nathan Söderblom, som ju även han kom från Hälsingland och de var goda vänner livet ut, Nathan Söderblom avled 1931.

Men han tog sig alltid tid att samtala med församlingsbor som han träffade, även om han hade andra som väntade eller hade andra plikter så tog han sig tid till att samtala med den han träffade just då, oavsett hur lång tid det kunde ta. Vid sina hembesök tog han alltid reda på hur deras hemförhållanden var, var det någon brist så förmedlade han det till lämplig myndighet för att det skulle åtgärdas.

Komminister Bladin

Som äldre blev han ganska korpulent med det följde bland annat hjärtfel. Han insåg själv att det var hans fäbless för god och kaloririk mat som var orsaken till fetma och hjärtfel. Och detta ledde ju också till att hans rörlighet blev sämre, kombinerat med hans gravt nedsatta syn som gammal.

Han verkar inte ha haft ambitionen att göra karriär inom kyrkan även fast möjligheterna att söka kyrkoherde tjänst måste ha varit talrika, inte ens kyrkoherde i Hanebo strävade han efter. Han hade säkert också möjligheten till att försöka bli biskop men avstod från detta. Han trivdes bäst som komminister då han kom i nära kontakt med sina församlingsbor.

Till slut kallar Gud hem sin trogne tjänare och komminister Rudolf Hjalmar Esaias Bladin avled i komministerbostället på Hälla, Hanebo kyrkby nr.14, den 6 februari 1939.

Hanebo kyrka

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Schenströms/Gästgiveriet

Gästgivarns senare Schenströms huvudbyggnaden

 

Gården är en gammal bondgård i Hedens by. Det var hemman nummer fem i Hedens by och från början ett av hemmanen i Myrans by. Myran, Näsbyn samt Heden slogs samman till Hedens by på 1600-talet. Byarna i centrala Bollnäs är grupperade runt kyrkan på följande vis:

Söder- Säversta

Öster- Häggesta i Sydost och Rehn i Nordost på andra sidan älven

Norr: Hamre och norr därom Björktjära

Väster- Nordväst: Heden.

 

Bollnäs har inte som grannsocknarna en särskild Kyrkby utan det var Heden som fungerade som Kyrkby, samt så fanns ett område om kring Kyrkan som benämndes Kyrkogränden vilket bestod av hemman från Heden (Gästgivarns, Klockars, Bro m fl), Säversta (Kämpens, Erikjons m fl) Häggesta och Vik. Dessa hade mark eller sina hemman i närheten av Kyrkan och Prästgården.

På 1750-talet blir gården Gästgiveri som startas av en Jonas Olsson. Gästgiveriet stängs efter att man fått klagomål på oroligheter kring detta och det ansågs olämpligt pga. dess närhet till kyrkan. Gästgiveriet flyttades då till Häggesta för en tid men återkom på 1770-talet.

1811 brinner Gästgiveriet ned och Gästgivaren Jöns Lindvall bygger då upp ett nytt Gästgiveri och ett nytt tingshus. För det verkar som att Gästgivaren hade ansvar för tingshusets skötsel. Notabelt dock att Renshammar användes som tingshus till början av 1800-talet.

 

Per Larsson

Pehr Larsson

1833 köper Per Larsson gästgiveriet och övertar där rörelsen.  Han vänder sig då till socknen och begär att få veta villkoren för att bedriva gästgiveri. Svaret blir att kraven är: att gästgiveriet ska bestå av tre rum+ sal och två kamrar. Vagnslider för resande samt Hållstuga och Hållstall, dvs. för diligenstrafik.

Gästgiveritaxan år 1832 var:

Måltid med snaps och dricka (öl eller svagdricka)        16 skilling

Husmanskost                                                                  12 skilling

Kost för dräng                                                                  8 skilling

1 kanna öl                                                                         9 skilling

1 kanna mjölk                                                                    6 skilling

1 kanna svagdricka                                                           5 skilling

1 tjog ägg                                                                       20 skilling

1 mark smör                                                                   12 skilling

1 får                                                                                   2 Riksdaler

1 mark strömming                                                             3 skilling

1 kappe potatis                                                                  6 skilling

1 brasa                                                                               3 skilling

1 säng                                                                                6 skilling

1 kanna Brännvin                                                              1 Riksdaler 16 skilling

Gästgivarns 1860-tal

Per Larsson är engagerad i Bollnäs socken nämnd fram till 1863 då kommunalreformen träder i kraft och skiljer kyrkan från den borgerliga kommunen som då får ansvar för Fattigvård, brand och ordning mm. Han är dess ordförande, men det kan också vara hans granne bonden Per Larsson i Heden nr. 2 som sedermera köptes av Jon Jonsson på Torsberg.

Men faktum är att Per Larsson var involverad i styrelsen av socknen på 1860- och 1870-talen.  Pehr Larsson lägger också under sig större delen av Hedens bys hemman, han äger då 111 hektar av byn.

Bland de hemman han äger märks framför allt Heden nr. 8 Brogården. Som hade kommit i Gästgiveriets ägo redan på 1830-talet då Bonden där avlidit och han efterlämnade sig omyndiga barn, vars förmyndare och gårdens förvaltare hamnade i skuld till Gästgivaren som tog över hemmanet.

Från Bro gård styckades Bro sub. 1 av Vilket 1851 köptes av Georg Henric Collini. Collini kom att äga marken öster om landsvägen och norr om Stenbrobäcken. Till Brohemmanet som ägdes av Per Larsson hörde marken väster om landsvägen fram till Stenbrobäcken, detta var den så kallade Broåkern. Medan Collini styckade upp sin mark i tomter åt hantverkare och köpmän och därmed lade grunden Bollnässtaden så gjorde inte Per Larsson det. Men när järnvägen skulle dras och stationshus byggas upplät Per Larsson delar av Bro åkern till detta ändamål.  När detta var klart och bestämt så lät han bygga ett hotell vid den tänkta platsen för Järnvägsstationen. Han kallade hotellet Nya Gästgiveriet och bytte namn på det till Järnvägshotellet. Per Larsson gjorde konkurs 1862 och notis i lokaltidningen kallar fordringsägarna till möte i december. Dock har konkursen inte lämnat några spår i de kommunala handlingarna, det finns inget omnämnt i Sockennämndens protokoll från tiden, utan då är som mest upptagen med att bilda den borgerliga kommunen som ska börja gälla 1/1 1863 enl. Kongl. Maj: ts nådiga förordning om kommunalstyrelse på landet av år 1862. De enda synbara resultaten av konkursen är det at Larsson får sälja sina hemman i Häggesta by och sälja sin andel i Sunnerstaholms bruk eller manufakturverk. Samt sålde han andra verksamheter bl a i Röste. Men samtidigt verkar han ha gått stärkt ur konkursen eftersom han på 1870-talet upplåter mark åt järnvägen och stationen samt bygger järnvägshotellet. Dessutom köper han upp det konkursade Bollnäs bryggeri som behandlas nedan. Enligt en notering i husförhörslängden för Bollnäs socken och Hedens by 1866 dömdes Per Larsson av Häradsrätten i Bollnäs den 6 oktober 1866 till 2 år och tre månaders straffarbete och 10 års förlust av medborgerligt förtroende för bedrägeri. Domen upphävdes dock genom Nåd efter Kungl. Maj:ts utslag den 9 juli 1867. Men även tidigare gästgivare hade haft klammer med rättvisa, Gästgivaren Lars Nilsson (gästgivare 1818-1830) dömde två gånger för fylleri.

År 1872 Startar bryggeriet sin verksamhet vilket från 1875 ägs och drivs av Disponenten och apotekaren Alfred Marin. När bryggeriet så gör konkurs i början av 1880-talet så köper Per Larsson in det och återbildar 1882 Bryggeri bolaget under namnet Bollnäs Nya Bryggeri AB. Som bryggmästare och verksamhets ansvarig behåller han den sedan förut anställde Bryggmästaren Ludvig Zorn. Bryggeriets största kund blev Per Larsson själv med Gästgiveriet och Järnvägshotellet.

Gästgiveriet ska enligt vissa uppgifter ha brunnit igen på 1860-talet, möjligen 1867.

Han kunde också vara hämndlysten då han blev bortröstad i ett ärende 1877, om Gästgiveriets flyttande. En av dem som röstade emot honom var mältare Boberg som drev Mälteriet i

Mälteriet

Apelgrenska fastighetens gårdshus, d.v.s. vid nuvarande Åhléns. Efter detta så slutade Larsson att göra affärer med Boberg och denne gick i konkurs. Boberg fann senare för gott att flytta till Alfta. Ärendet gällde att Kungl. Maj: ts befallningshavande i Gävleborg hade gjort utslag i ärende om Gästgiveriets flyttande och nya skjutsskyldige och skjutsentreprenör i Bollnäs. Tydligen hade Kungl. Maj: ts befallningshavande utslagit att gästgiveriet skulle vara kvar i Heden, något Kommunens ledning inte gillade och på kommunalstämman utsåg en kommitté bestående av bland annat kommunalnämndsordföranden Erik Jonsson att lämna besvär över detta till Kungl. Maj: ts befallningshavande. Per Larsson inlämnade eget besvär till Kungl. Maj: ts befallningshavande över Kommunalstämmans beslut i juni samma år. Detta tas upp i kommunalstämman i augusti 1877. Det ledde till rättegång mellan Per Larsson ägare av Gästgiveriet som var skjutsentreprenör och de skjutsskyldige i Bollnäs. Ordförande Erik Jonsson säger att Gästgiveriet inte kan flyttas förrän den nuvarande entreprenörens kontrakt löper ut och då en sedvanlig entreprenad auktion ska hållas. Tiden löper ut 1880 och ska nya auktioner hållas vilket många av de klagande anser är för lång tid och därav att ärendet gått till Kungl. Maj: ts. Befallningshavande. Man vill att gästgiveriet ska flyttas till den skjutsskyldiges bostad, det är Lars Olsson på Rehn som är skjutsskyldig. Kontrakt skall upprättas med honom av ordförande Erik Jonsson och Kyrkvärden Lars Hansson i Säversta För detta anhöll man underdånigts hos Kungl. Maj: t.o.m. Kungl. Maj: ts nådiga tillstånd att på detta sätt förfara. Tydligen gick Kungl. Maj: t på sin befallnings havandes och Per Larssons förslag eftersom gästgiveriet blir kvar på nr.5 i Heden. Men som sagt Per Larsson var långsint och hämnades. 1884 övertogs gästgiverirörelsen på Johan Larzon från Freluga och Per Larssons dödsbo sålde 1884 Järnvägshotellet till Wilhelmina Wahlgren som utvecklar järnvägshotellet och hade i anslutning till detta flera restauranger. Köpesumman 136 000 kronor. Per Larsson avled den 15 maj 1884. Han son och tänkta efterträdare Per Hedlund avled 1881 Per Larsson var född den 30 maj 1811 i Hertsjö nummer 6. Om man får tro skrönan om Larsson grav så hämnades han även efter sin död. Han drog aldrig jämt med kyrkoherde Collinder i Bollnäs och vid sin död så hade han utsett sin grav plats direkt söder om kyrkan, gravvården är en hög gjutjärnsspira. Detta så graven tydligt syntes från fönstret i kyrkans kor och således blev väl synligt för kyrkoherden när denne gjorde altartjänst. Historien förtäljer att kyrkoherden lät mura igen korfönstret så att han skulle slippa se graven.

Per Larsson lät också installera telefon skenström 1880. Per Larsson köper 1881 in tingshuset vid kyrkan sannolikt hade han planer på att använda det till något, vi inte vet vad eftersom han dog innan han hann göra något med det. Till saken hör också att Bollnäs Tingshusbyggnadsskyldige hade påtalat 1880 att det fanns behov ett nytt Tingshus.

 

Johan Larzon

Johan Larzon

Johan Larzon var född 1837 i Freluga. Hans hustru Kerstin var syskonbarn till Per Larssons hustru Anna.  Liksom Pehr Larsson var han mycket driftig och hade stor näsa för affärer. Han fortsatte gästgiveriverksamheten i Heden men utvecklade och jordbruksrörelsen i fastigheten. Bland annat lät han bygga Bollnäs första mejeri i kvarteret Jerusalem. Det låg vid Myrbäcken alldeles invid Bryggeriet. Kerstin Larzon hade också en koppling till Kämpens genom sin mor som härstammade från den gården.

Johan Larzon kom framförallt att engagera sig i styret av Bollnäs municipal samhälle. Han blir byggnadsnämndens ordförande i samhället. Detta trots att han inte var bosatt inom samhällets gränser. Men man konstaterade han var en av de största markägarna i samhället och därigenom också röstberättigad. Han blir utsedd till Byggnadsnämndens ordförande i samhället. När denna 1889 fastställer en stadsplan för samhället så får Johan Larzon med det obebyggda området mellan Långgatan och Järnvägsstationen. Det görs en kvartersindelning och man ger förslag på hur gatorna ska dras.  Kronolänsman A. Genberg hävdar att beslutet måste förklaras ogiltigt eftersom Johan Larzon var ägare till den mark som nu stadsplane lagts Och som ägare till denna så är han ju allra högsta grad jävig, något som aldrig kom fram under sammanträdet då Jävsförhållandena reddes ut. Dock kvarstår beslutet och Johan Larzon börjar stycka åkern, Broåkern, i tomter som säljs och betingar ett högre värde än den ursprungliga åkermarken. I stadsbranden 1883 brinner Larzons fastighet vid Långgatan ned, Bro nr.1. Först 1890 bygger han upp en ny byggnad på platsen som 1891 är klar. Det är det såkallade Hagbergska huset. Det innehöll affärer och bostäder.

Samhället vill på 1890-talet utöka fjärdingsmannens patrullering att omfatta område runt Gästgiveriet och Bryggeriet. Municipalsamhällets styrelse vill att Bryggeriet och Gästgiveriet ska bidra till finansieringen med 100 kronor vardera. Både bryggeriet och Gästgiveriet erbjuder 50 kronor vilket inte accepteras av municipalsamhället. 1877 ansökte Kronofjärdingsmannen hos kommunalnämnden om en löneförhöjning om 200 kronor per, på grund utav att tjänstegöromålen utökats och är tidskrävande, framförallt i området kring kyrkan, dvs. vid Gästgiveriet. Kommunalnämnden avslår hans ansökan, med motiveringen att de som tillsats som fjärdingsmän tidigare inte krävt högre lön än den som kommunala stämman fastställt, dvs. 150 kronor. Detta trots att de var ytterst kompetenta.

Gamla tingshuset och bryggeriet

Bollnäs bryggeri

När Municipalsamhället anhåller om att bli köping 1893 driver Johan Larzon på att köpingen ska omfatta hela området i linje från Vågen västerut förbi järnvägen och sedan i en rak linje upp till Björktjära tjärnen sedan österut till sjön varpen så att Broddlägret och Hamre gärde kommer med i Köpingen. Anledningen till detta är att det är Johan Larzon som äger den aktuella marken. Vid broddlägret drev Johan Larzon en kvarn. Kyrkoherde

Johan Larzon avlider 1902 och allt tas över av hans barn Otto Larzon och Ingeborg Schenström. Dock behålls de övriga rörelserna det vill säga delägarskap i Bollnäs bryggeri, mejeriet i kvarteret Jerusalem, Kvarnen och elektricitetsverket i Broddlägret samt jordbruket med över 100 nötkreatur. Kyrkoherden i Bollnäs sade att grunden till Larzons stora förmögenhet var pilsner. Och onekligen ligger det nåt i det, Per Larsson byggde och drev för en tid Järnvägshotellet. Johan Larzon drev Gästgiveriet och var delägare i bryggeriet.

Johan Larzon låter också om – eller nybygga huvudgården på 1890-talet så den fick det utseende det hade till slutet, Ingeborg och Otto Larzon lät försköna bygganden ytterligare med

Olika snideridetaljer, s.k. Snickarglädje, detta skedde 1909. 1885 meddelar tingslaget att man tänker bygga ett nytt tingshus och från kyrkan meddelar man att har för avsikt att utöka kyrkogården så den också hamnar norr om kyrkan. Då låter Johan Larzon flytta det uttjänta tingshuset till Gästgivarns och göra nytt Gästgiveri av det. Den 24 mars behandlar kommunalnämnden en ansökan om att få utskänka maltdrycker i sin nya byggnad under en period av tre år från och med november 1889. Utskänkningen skulle inte vara knuten till måltider utan en det skulle enbart gälla drickande gäster. Kommunalnämnden finner det vara obehövligt och avslår hans ansökan den 24 mars[1]. Kommunalstämman beslutade den 28 april 1889 att gå på kommunalnämndens linje och avslå detta. Gästgivaren hade fortfarande rätt att sälja maltdrycker och vin till spisande gäster[2] . Det är detta hus som står där ännu idag, som nu ägs av Odd fellows. När Larzon avlider 1902 så tecknar kyrkoherden i Bollnäs Helge Donatus Janson ett syrligt porträtt av Gästgivaren Larzon, han menar att förmögenheten kommer utav att Larzon sålde och bryggde så mycket öl han bara orkade. Kyrkoherde H D Janson var nykterhetsvän. Janson klagar bland annat på bryggeriets inrättning den såkallade byttan som drog till sig menade han samhällets drinkare och slagskämpar. Där, menar Janson, förtärdes Öl och man slogs och spelade kort. Indirekt menar Janson att det Larzon som är skuld till detta. Janson menar att det var först på dödsbädden på väg mot evigheten som Larzon ändrade sinnelag och blev en from och gudfruktig man. Samma sak sades 1000 år tidigare om den bysantinske kejsaren Konstantin.

Men Johan Larzon använde sin förmögenhet också till sociala engagemang och välgörenhet, sannolikt här starkt påverkad av hustrun Kerstin. Janson medger också detta och att Larzon trots allt var en god familjefar och en man som värnade om de fattiga och olyckligt lottade i samhället.

Ingeborg och Otto Schenström, samt Otto Larzon

Ingeborg Larzon

Otto Larzon

Otto Schenström

Ingeborg Larzon gör en donation till det nybildade Björkhamre köping 1923, donationen består av mark för att köpingen ska få bygga kommunalhus samt anlägga parker, gator och torg på. Området är den så kallade Säverstagropen och en del av Hamre Gärde och delar av Heden och Säversta dvs. Sävsberg. Björkhamre upprättar en stadsplan över sitt område med de av Ingeborg Larzon donerade Områdena. Men man stadsplanelägger även områden som fortfarande ägs av Ingeborg Larzon varför hon 1938 gör ytterligare en donation till köpingen. Denna gång om fattar donationen större delen av Hamre gärde.

Hon förnyar sin donation när staden bildas och ställer då donationen till Bollnäs stad.

Ingeborg Schenström var sedan 1925 gift med disponenten vid Larzons Otto Schenström.

Otto Schenström var en tid (1932-1935) ordförande i Björkhamre köpings byggnadsnämnd. Schenströms var den dominerande parten i Björkhamre köping i egenskap av den störste markägaren och köpingen fick nära nog alltid förhandla med Ingeborg eller Otto Schenström när det gällde dragande av vägar eller kvarters indelning eller annat byggande eftersom de hela tiden kom in på Schenströms marker. Otto Schenström avled i januari 1938. Otto Schenström var liksom sin framlidne svåger en aktiv frimurare och hade gått med i den lokala frimurareföreningen något år efter dess grundare. Han var dess ordförande från 1931 till sin död. 1940 medger Ingeborg Schenström att en cykelbana får dras från Folkets hus vid Odengatan och genom Bäckporten vidare upp genom hennes trädgård för att anslutas med landsvägen vid kyrkan. Hela godset förvaltades av en inspektor och en Bokhållare, man flertalet anställda i jordbruket vilka bodde i arbetarbostäder på Schenströms ägor. Ingeborg Schenström säljer 1943 två områden till staden där hon ägde en del och staden den andra det är Kvarteren Gråsiskan och Hackspetten i februari. Området är planerat för småstugor.  Området är 23 000 m2 och priset är framförhandlat mellan Staden och Ingeborg Schenström till 1.50 kr/m2. I augusti säljer Ingeborg Schenström delar av Hamre Gärde till staden, hon hade tidigare donerat delar av Hamre Gärde till Björkhamre köping så denna del ägs av staden men när kvarteren Tulpanen och Vallmon planeras så befinns det till hälften ligga inom Ingeborgs Schenströms ägor. Priset för marken är fastställt till 4.50 kr/m2 . Området uppgår till 21 000 m2. Båda dessa köp bekräftas av stadsfullmäktige 19430329 § 45 och 19430830 § 86. Den 11 november 1944. Bollnässtad köper ett skogsområde omfattande ca 25 000 m2 av det s.k. Rasslaberget för att bereda plats för det planerade Centralsanatoriet i staden. Marken skänks 1946 av Bollnäs stad till Gävleborgs läns landsting för just detta ända målet.

I januari 1947 köper Staden Kvarteret Sädesärlan av Ingeborg Schenströms dödsbo för att anlägga ett pensionärshem. Stadsfullmäktige beslutar den 16 juni 1947 § 75 att anlägga en park i den såkallade Schenströmska trädgården.  I juni 1946 (§ 76) beslutar stadsfullmäktige i Bollnäs stad att fastställa skolplan för att göra om den s.k. Schenströmska fastigheten till Skola, sedan följer flera ärenden under höst och vår kring ombyggnationen.

 

Ingeborg Schenström avlider 1946 i sviterna efter ett lårbensbrott och upprättar då ett testamente. Eftersom det inte fanns några bröstarvingar till Otto och Ingeborg Schenström upplåter hon egendomarna att delas mellan Frimurareföreningen Nordliga Kronan i Bollnäs och Bollnäs församling. Bollnäs stad köper in Schenströmska gården och startar skola i den. Mot slutet hyrdes lokalerna ut till Landstinget som hade olika verksamheter där.

I augusti 1998 brinner Schenströms ned och Bollnäs kommun beslutar i Kommunfullmäktige att, trots att det var fullvärdes försäkrat, inte återuppbygga huset igen. De stora skogsarealerna förvaltas i dag av Ingeborg och Otto Larzons donationsfond. I Bollnäs församling finns Schenströmska donationsfonden som bedriver socialt understödsarbete. Gården kallades för Gästgivarns ända fram till 1920-talets mitt (men kallades parallellt för Gästgivarns) och fick därefter namnet Schenströms egentligen från 1947.

 

Ingeborg Larzon och hennes bror som var delägare i det Larzonska imperiet var också även de djupt engagerade i det sociala arbetet. Ingeborg Larzon var starkt engagerad för kyrkan och hon finansierade den stora renoveringen av kyrkan 1923 och det var med hennes pengar som man utförde de takmålningar som finns i kyrkans kor. Hennes bror Otto Larzon var intresserad av Frimureriet och var med och grundade Frimurareföreningen Nordliga kronan i

Bollnäs. Han hade även planer på att låta bygga en trevånings stenbyggnad med bank i bottenvåningen och med restaurang och samlingslokaler med bibliotek för frimurareföreningen på de övre planen.

Detta blev aldrig förverkligat och senare byggdes handelsbankens röda hus på den tänkta tomten. Dock tänkte Ingeborg Schenström på sin bror när genom fastighetsbolaget Broåker lät bygga Stora Hotellet Bollnäs köping 1926.

Fastigheten är på 1870-talet en rödmålad vinkelbyggd Hälsingegård som ses på tidiga fotografier tagna från Kyrktornet. På 1880 eller -90-talet antingen ombyggdes gården eller så nybyggdes den helt, dock genom att återanvända ett hus som flyttats dit, detta eftersom man vid rivningen av de oskadade delarna efter branden hittade märkning i timret som påvisar att huset märkts ned, denna var dock i ett plan, det övre planet var byggt i restimmer på platsen.

Gästgivarns 1880-tal

Den som gjorde detta var Johan Larzon. Husets fasad dominerades av snickarglädje med sirligt byggd veranda samt en tornliknande upphöjning i mitten av huset. Husets utseende påminner om en högreståndsbostad eller om man så vill en typisk ”Grosshandlarvilla”.

Framför huset ned mot sjön låg den stora parkliknande trädgården. Den bröts av genom Järnvägen och landsvägen.

Längs Myrbäcken låg flera verk som hörde till Gästgivarnas, det var såg och smedja samt den stora tröskladan. Dessutom fanns både bryggeriet och Mejeriet i dess Omedlbara närhet. Hemmanet nr 6 Klockars tjänade som arbetarbostad. Den såg och linskäkt som fanns vid myrbäcken hade byggts av bonden på Heden nr 6 redan i början av 1800-talet men kom i gästgivarns ägo när denne kom över hemmanet.

Bakom huset låg det fristående Gästgiveriet som byggts upp igen efter en andra brand 1867. 1811 hade det tillsammans med tingshuset brunnit en första gång och återuppbyggts. Det låg i Gästgivarens kommunala åtagande att ansvara för tingshuset som då låg invid kyrkans norra mur.

Strax för sin död lät Ingeborg Schenström fotografera ett antal rum i huvudbyggnaden.

De ombonade rummen visar på en högborgerlig miljö, inte så olik den miljö som kan återfinans i det Hallwylska palatset i Stockholm men som då är femtiotalet år äldre.

 

Bryggeriet och mejeriet

Ölutkörare

Brygghuset

Byttan

Bryggmästare Ludwig Zorn

Våren 1872 hade G.H. Collini i Bro och Sunnerstaholms bruks ägare J. Carlsson med fler startat AB Bollnäs bryggeri som växte i sin produktion av framför allt pilsner vid Järnvägens ankomst. 1875 köper apotekaren Marin som dock sålde det 1881. Bryggeriet gör konkurs 1882 och konkursboet köps av gästgivare Per Larsson. Han återbildar bolaget samma år under namnet Bollnäs Nya bryggeri AB. Störste kund i bryggeriet var Gästgivaren själv som köpte pilsner här till Gästgiveriet och järnvägshotellet. Han sålde även korn till bryggeriet som i egen kölna mältade det till pilsnermalt.  Bryggeriet förvaltades av en disponent och bryggningen sköttes av Bryggmästaren. Förste bryggmästaren som kom till var tysken Ludwig Zorn d.ä. Hans son Ludwig Zorn d.y. var även han bryggmästare här för en tid.

Gästgiveriet köpte även upp den urlakade malten och gavs som föda åt Gästgiveriets hästar och kreatur. Bryggeriet låg på Heden nr.7 och var från början ett hemman i Hå by som köptes upp av Per Larsson och där fanns då sedan 1872 bryggeriet.  Allteftersom stationssamhället växte så kom det in ansökningar om maltdrycks försäljning till kommunen. De flesta avslogs men ett antal beviljades, bland annat för Eva Skjutare. Dessa nya krögare köpte sina maltdrycker från Bryggeriet. Bryggeriet sålde själv öl till privat personer genom den såkallade Byttan. Byttan låg vid den såkallade Byttedalen ned mot myrbäcken. Själva Byttan, som var av en kioskliknande byggnad låg i bryggeriets staket och var vänd emot dagens magasinsgatan, sannolikt låg den vid nuvarande Schenströmsplans norra ände. Otto Larzon satt i bryggeriets styrelse fram till sin död. Bryggeriet som går för högstryck åren kring sekelskiften på grund av den explosions artade befolkningsökningen i stationssamhället. Bryggeriets ledning gör stora investeringar under denna tid. Man låter 1891 bygga en ny bostad åt bryggeriets disponent, disponentvillan och man bygger 1901-02 ett nytt brygghus, den stora vackra röda tegelbyggnad som folk minns från bryggeriet, av bryggeriarbetarna kallad ”Pilsnerkörka”. Bryggeriet köper i början av Järnvägshotellet av Wilhelmina Skoogh, på så sätt återkom Järnvägshotellet i Gästgivarns ägor.

Granne med bryggeriets disponentvilla låg Mejeriet. Från början ett gårdsmejeri som sedan utvecklades till ett eget företag. 1880 hette det Bollnäs Mejeri Aktiebolag.

Gästgiveriet och parken

 

 

Kerstin Larzon

I november 1902 anhåller änkefru Larzon om utskänkningstillstånd för gästgiveriet för att där kunna servera öl åt spisande matgäster. Kommunalnämnden säger dock vid sammanträdet den 23 november nej till detta[3]. De menar att fru Larzon har sålt öl och vin olagligt i gästgiveriet efter makens död i april eftersom det då gällande utskänkningstillståndet som var knutet till honom förföll och att hon inte inlämnat någon ny ansökan. De vidarebefordrar sitt avslag till Kungl. Maj: ts befallningshavande som dock verkar vara av annan åsikt efter denne nådigt beviljar utskänknings tillstånd. Något som man från kommunalnämndens sida inte ser ljust på utan begär att mot lösen få ta del av tillståndet och vilka det är knutet på för att granska att det är riktigt[4]. Kerstin Larzon fick uppdraget att bedriva Gästgiveri och skjutshåll från 1904 och tre år framåt.

 

Pensionatet

Efter att Kerstin Larzon avvecklat Gästgiveriet så övertogs huset av två ogifta systrar till Kerstin Larzon, fröknarna Karin och Adolfina Lucia Hansson från Voxsätter, som bedrev Pensionat där ända till slutet av den Schenströmska eran. Tore Hult tror att det var de som tog vid efter att Gästgiverirörelsen avvecklats. Byggnaden var som tidigare nämnts det gamla uttjänta tingshuset som Johan Larzon flyttade hit och gjorde nytt Gästgiveri utav. Vid kommunalnämndens sammanträde i Bollnäs kommun den 8 oktober 1910 får ta del av en skrivelse från Kungl. Maj: ts befallnings havande i Gävleborgs län angående utskänkning av öl till spisande gäster vid den före detta hotellbyggnad vid Gästgivaregården. Det hade till Kungl. Maj:ts befallnings havande inkommit en skrivelse från Karin Hansson i Heden om att få tillstånd för ölutskänkning. Bollnäs kommun sade sig inte se några bekymmer över detta. Utskänkningstillståndet gällde under en period av max tre år[5]. Fröknarna Hanssons pensionat blev ett populärt ställe och det fungerade också tidvis som konsthall då lokala konstnärer hade utställningar i pensionatet.

 

Tore Hult Blev trädgårdsarbetare åt Schenströms på 1930-talet. Han arbetade åt Schenströms fram till fru Schenströms död 1947. När Bollnäs stad köpte fastigheten av dödsboet blev Tore anställd som parkarbetare i staden. Men familjen var gammal i gården både Tores farfar Erik Hult d.ä. arbetade åt Gästgivarns som snickare och utförde snickeri arbeten i gården och på ägorna. Tores far Erik Hult d.y. var från början arrendator under Gästgivarns i Eriknäsbo, vid Nybruket. Senare blev han ladugårdskarl vid ladugården i Klockars och familjen bodde på övervåningen i den arbetarbostad som stod där. En av Arbetarbostäderna kallades för Labben

Jordbrukskontoret

Schenströms ladugården

Schenströms trädgård

Det huset låg på nuvarande gång och cykelvägen alldeles invid Torsbergsgymnasiet. På vintrarna arbetade jordbruksfolket i skogen och skötte avverkningen. Under krigsåren tjänade Ingeborg Schenström stora pengar på vedförsäljning, ved som tog ur Schenströms stora skogar. Av sin farfar fick Tore höra hur det en gång bodde en gäst i Gästgivarns gästrum och när den tonåriga Ingeborg gick in i rummet med en kaffebricka hördes snart tjut och skrik varefter Ingeborg kom utrusande rufsig och upprörd. Det framkom att gästen hade varit lite för närgångne på den unga fröken Larzon som sökte skydd hos snickaren Erik Hult som då höll på med snickeriarbeten inne i det Schenströmska kontoret. Gästen ska senare ha kommit ut ur rummet ut i det intilliggande kontoret och där sagt att Hult tydligen var bättre vän med fröken Larzon än vad gästen var.

Tore berättar vidare att det var fru Schenström som skötte förvaltningen av godset på hans tid och att Otto Schenström var mer tillbakadragen.  Men fru Schenström var en bra arbetsgivare, efter den tidens mått, säger Tore. Hon månade om sina anställda. Redan som barn hade Tore Hult lärt känna Ingeborg Schenström då han och hans syster brukade plocka smultron hemma i Eriknäsbo och sedan gå in till Gästgivarns där fru Schenström köpte smultronen för två kronor litern av barnen. De affärerna brukade göras upp i köket minns Tore. En gång hade de plockat mer än fru Schenström behövde men hon fick då en bekant att köpa av barnen också, för två kronor litern. När den bekanta, doktorinnan på Lindersnäs, försökte pruta så stod Ingeborg Schenström på sig och barnen fick två kronor litern. En gång varje sommar anordnade fru Schenström kafferep för de anställda med familjer i syrenbersån i den Schenströmska trädgården.

De anställda som Tore minns från sin tid är förutom han själv också hans äldre bror Birger Hult och fadern Erik Hult.

Vidare hade Schenströms följande anställda som han mindes:

Inspektor Sundqvist den före detta Rättaren

Ljung som Tore inte minns efternamnet på men som av Inspektorn kallades för spanska tuppen

Karl Andersson, lillkalle kallad för han var kortväxt, snickare och hade efterträtt Tores farfar som snickare i Schenströms

Kusken Axel Lindgren som även var fru Schenströms Chaufför samt stallare

Rättaren John Samuelsson

Nils Olsson

August Bylund

Lönn i Eriknäsbo som var Ladugårdskarl i ladugården med Kvigorna på Nybruket.

Hans Hansson, StorHans kallad på grund av sin imponerande fysiska varelse. På bilden av Höbärgningen på Hamre gärde är det Storhans som ses på hölasset och rättaren Samuelsson som står nedanför.

 

Fru Schenström hade också pigorna Frida och Elin Johansson

Dessutom fanns flertalet säsongsanställda vid de Schenströms ägorna som förutom Åkermarken och skogen hade en kreatursbesättning på, minns Tore, 40 talet djur vid Klockars samt Kvigor uppe vid Nybruket i Eriknäsbo. Dessutom fanns det 8-10 hästar. Tore minns också att det i vagnslidret/stallet stod två fina gamla övertäckta droskor från den tid då Gästgiveriet var ett skjutshåll. Invändigt var de klädda i plysch.

Tore minns att han var omkring 14 – 15 år gammal när han först fick anställning vid Schenströms och arbetade då under trädgårdsmästaren. I början av 1940-talet tog trädgårdsmästaren anställning som trädgårdsmästare vid lasarettet och Tore fick då ansvaret för Schenströms trädgård.

Han minns att han varje lördag fick ta blommor och en kratta och följa med fru Schenström till Kyrkogården där han under hennes överinseende fick kratta och ordna med blommorna vid den Larzonska graven.  Under tiden satt hon på en rygglös fällstol och övervakade arbetet och tittade på graven. Tore minns också det obebyggda Hamre Gärde där Schenströms hade åkrar. På delar av åkrarna brukade cirkussällskap ställa upp sitt cirkustält och hålla föreställningar.

 

1940 föll Tores far Erik Hult genom en fallucka från Höskullen ned i betonggolvet när han arbetade på höskullen. Han spräckte skallen och avled på vägen upp till lasarettet.

På kvällen efter olyckan gick fru Schenström från Gästgivarns till familjen Hult och beklagade familjens sorg. Hon var tjock och tung och hade därför svårt att gå på grund av slitna leder. Men istället för att begära att chauffören skulle köra fram bilen och köra henne till Hults så gick hon genom trädgården och efter bäcken fram till Hults bostad och de bodde dessutom övre våningen. Hon bekostade begravningen av den avlidne Erik Hult.

 

Från barndomen minns han hur Inspektor Sundqvist kom åkande i en gigg till Eriknäsbo då han skulle till Nybruket. Men han stannade alltid till hemma hos familjen Hult och fick kaffe av Tores mor. Tore tror att Sundqvist var intresserad av hans mor eftersom besöken skedde alltid på dagtid då fadern var ute och arbetade på åkrarna.

 

Från Trädgårdsarbetet minns Tore att i backen bakom Schenströms upp emot läroverket hade fru Schenström drivbänkar till trädgårdsskötseln men växthuset det stod i trädgården.

I Nygården vid läroverket bodde också Inspektor Sundqvist i ett gult mindre hus invid huvudbyggnaden.

Avslutande kommentarer

Grundaren till den stora förmögenheten är utan tvekan Per Larsson, han var synnerligen driftig och förmögenheten är grundad på hans suveräna fingertoppskänsla för affärer. Framförallt med tanke på Järnvägens ankomst och järnvägshotellets byggande. Samma sak med inköpet av det konkursade Bryggeriet. Han förstod att det fanns mycket pengar att tjäna på öl när den nya staden började växa fram. Hans efterträdare Johan Larzon hade även en god näsa för affärer och drog sig inte ett ögonblick för att utnyttja sina förtroendeuppdrag för att öka på sin förmögenhet genom politiska beslut, jag tänker på när han som byggnadsnämndens ordförande i Bollnäs municipalsamhälle driverigen att stadsplanen ska gälla även de obebyggda områdena mellan Långgatan och Järnvägen, detta så han kunde stycka den ur ekonomisk synvinkel usla jordbruksmarken upp och sälja som tomter.  Han är ju också starkt pådrivande att den blivande köpingen ska omfatta stora områden också på andra sidan järnvägen. Ingeborg Schenström och hennes bror Otto Larzon är väldigt engagerade i välgörenhetsarbetet. Och Otto Larzon är ju dessutom liksom sin blivande svåger Otto Schenström väldigt aktiv i Frimureriet. Ingeborg vill hedra sin avlidne bror genom att testamentera en del av förmögenheten till just Frimurarna i Bollnäs. Den andra delen ger hon kyrkan. Hon var väldigt engagerad i Kyrkans görande och värnade om dess välstånd och vidmakthållande. Där skiljer hons sig väldigt markant emot både Per Larsson och sin far Johan Larzon som bägge mer var på kollisions kurs med kyrkan. Men Ingeborg Schenström hade också hårda nypor i förhandlingar det märks när staden bildats och de vill ha hennes mark som hon säljer till staden efter förhandlingar. Hon skänker inte bort mer till staden annat än de donationer som hon gjorde till Björkhamre köping. Att hon vurmade så för just Björkhamre köping är säkert dels beroende av att hon själv bodde inom köpingen men dels också för att det var hennes fars stora projekt, för större delen av köpingen bildas på Gästgivarns egendom. H D Jansons syrliga kommentar om att förmögenheten var grundad på Öl går det ju inte att komma ifrån att den är helt korrekt, men sedan låg det ju också stora förmögenheter i bundet kapital främst då de stora skogstillgångarna som hade. Men ölet spelade ju en stor roll. Uppgifterna att syskonen Larzon avvecklade Gästgiverirörelsen vid faderns död stämmer inte, eftersom Johan Larzons änka Kerstin Larzon fortsatte gästgiveriet och hade ansvar för skjutshållet till och med 1908. Men sedan avvecklades gästgiveriet, men ändå inte eftersom systrarna Hansson bedrev pensionat där ända till mitten av 1930-talet med utskänkningstillstånd. Det enda som försvann var skjutshållsskyldigheten, men den var ju egentligen redan överspelad i samband med järnvägens ankomst 1878. I slutet av augusti 1998 brinner Schenströmska gården ned. Kommunfullmäktige i Bollnäs kommun beslutade den 31 maj 1999 att inte, trots fullvärdes försäkring, återbygga fastigheten, Gästgiveriet ägdes då sedan en tid redan av föreningen Odd fellows.

 

 

 

Bilder ur boken den stora donationen:

Kontoret

Schenströms kontor

Salongen

Salongen bortre delen

Nedre hallen

Matsal

Köket

Ingeborgs arbetsrum

Ingeborgs arbetsrum mot salongen

Herrummet-1

Herrrummet

Del av vardagsrummet

Vardagsrummet

Sovrum1

Sovrum

 

 

 

 

 

 

Mått och vikter, penningväsen

1 Öresland= 3 tunnland = 12-15 000 m2

1 Penningland =1/24 tunnland = 206 m2

1 Tunnland= ca ½ hektar= 5000 m2. Ursprungligen måttet på den åker yta som kunde besås med en tunna utsäde, den anglosaxiska motsvarigheten är Acre, dotera den slående likheten mellan det engelska orden åker och det svenska åker

1 riksdaler=48 skilling= 1 skilling=4 rundstycken

1 riksdaler specie= 2 2/3 riksdaler Banco=4 riksdaler riksgälds

1855-1872: 1 riksdaler=100 öre. Från 1873 1 Krona = 100 öre

1 Lispund = 1/20 skeppund= 20 skålpund= 8,502 kilo

1 Kanna=1/48 tunna =2 stop=8 kvarter=32 jungfrur (Våta varor)

1 Kappe= 1,75 kannor = 4,58 liter (torra varor)

1 Mark= 1/2 skålpund = 212,5 gram

1 Tjog= gammal svensk räkneenhet motsvarande 20

1 Dussin= gammal svensk räkneenhet motsvarande 12

1 Gross= gammal svensk räkneenhet motsvarande =ett dussin dussin= 144

1 skock= gammal svensk räkneenhet motsvarande 3 snese=60

1 snes= gammal svensk räkneenhet motsvarande 20

 

Tjänstefolk vid Gästgivarns 1891-1895:

Kokerskan Anna Nilsdotter

Pigorna

Brita Johansdotter

Ingrid Ehlin

Margta Vestlund

Margta Kristina Andersdotter

Anna Matsdotter

Anna Sjögren

Klara Viktoria Lundgren

Katarina Kristina Persdotter

Karin Jonsdotter

Johanna Enström

Bricken Olsdotter

Ladugårds arbetaren Per Adolf Johansson

Drängar:

Karl August Andersson

Med familj

Karl Johan Johansson

Med familj

Förre drängen Karl August Frank

Förre drängen Olof Olsson

Förre drängen Nils Erik Persson

Arbetaren Anders Gustaf Pettersson

Med hustru

Rättaren Axel Viktor Sundqvist

Med familj

Ladugårdsarbetaren Erik Ahlqvist

med familj

Arbetaren Erik Johan Hallman

Stall drängen

Magnus Hansson Sund

Med familj

Förre ladugårdsarbetaren

August Pettersson

Med familj

De flyttar 1893 till Värmland

Förra pigan

Anna Mattsdotter

Med o.ä. dottern Kristina

Förra pigan

”Giftings” Greta Olsdotter från Ore

med o ä dottern Hilda Elvira

Johan August Nyman

Med familj

Dessutom på Klockars Heden nr.6

Fördelstagaren och förre bonden Lars Nilsson f. 1810 d. 1895

Heden nr. 7 Bollnäs Bryggeri

Disponenten Fredrik Nyhlén

Med familj

Bokhållare

Gustaf Valdemar Söderlind

Erik Maximus Wennström

Pigorna
Emma Lindqvist

Johanna Katarina Boberg

Bryggmästaren Ludvig Zorn

Född i Kemten i Tyskland

Hushållerskan

Johanna Katarina Ehrin

Hennes o ä son Karl Gustaf Larsson

Sköljaren

Lars Melcher Larsson

Med familj

Bryggeriarbetare

Jonas Svedberg

Med familj

Karl Gustaf Hallgren

Med familj

Bryggeriarbetaränkan

”Lif” Kerstin Jonsdotter

Bryggardrängar

Gustaf Bengtsson

Med familj

Karl Magnus Karlsson

Med familj

Maskinisten Karl Gustaf Hallgren

Med familj

På Heden nr.3 Nygården

Hälften av hemmanets 24 öres land hade redan ca 1840 hamnat hos Gästgivarns genom Per Larsson, 1883 hade man tagit ytterligare 2 öresland och resten något år senare, endast en liten del, 1 öresland, av de ursprungliga 24 öreslanden blev eget, och kallades Nyhed.

Tjänstefolk här som arbetade åt Gästgivarns:

Pigan Ingrid Karlsdotter Elfström

Med o ä sonen Ludvig Zorn d.y. f. 1884

Hennes mor

Förre drängen Karl Anderssons änka

Karin Andersdotter

Heden nr. 2 Torsberg

Gästgivaren äger 14 öresland

Riksdagsman Jon Jonsson äger 1 öresland

Dövstumsskolan finns på detta hemman liksom senare läroverket

Heden nr.2 ägs av Johan Larzon men bebos av Häradshövding

Gustaf Leonard Holm

Med hustru

Samt notarien Axel Reinhold Östergren

Tjänstefolk i Mejeriet

Bollnäs Mejeri Aktiebolag i Jerusalem som ligger granne med bryggeriet

Mejeriorskorna

Hilda Aronsson

Anna Lovisa Svantesdotter

Mejeristen

Anders Johan Larsson

Hustrun Elsa Persson

Bagaren Ernst Gustaf Bergström

Handlanden Lars Gustaf Wahlund

Handelsbiträdet och sonen Frans Oscar Wahlund

Gästgivare

Familjer och Gästgivare Bosatta i Gästgivarns frän 1738, avskrift av Husförhörslängder i Bollnäs socken

Gästgivare 1738

Kaptenen

Carl Gustaf Skyra

  1. ? d. 1742 i Finland (kriget 1741-1743 mot Ryssland)

hustrun Madame

Helena Strand

  1. d.

Barn:

Anna Maria

Elias

Ulrica

Bonden

Olof Pärsson

  1. 1670-tal

Hustrun

Karin Nilsdotter

  1. 1670-tal

Barn

Per f. 1696

Olof f. 1700?

Står 1738 skrivna som fader och moder på Heden nr.4

Bonden

Per Olsson

  1. 1696 d. 1758

hustrun

Anna Hansdotter

  1. 1713

Bonden/Gästgivaren

Jon Persson

  1. 1718 d. 1773

hustrun

Anna Hansdotter

  1. 1713 d. 1772

Jon Persson   f. 1741

Erik               f. 1745

Pär                 f. 1748

Karin             f. 1756 d. 1771

Bonden på nr 6 Kapten

Johan Reinhold Fock          f. 1734 Mårdeby

Hustrun

Birgitta (Bricken) Hagtorn f. 1744 i Gävle

Barn:

Anders Reinhold Fock       f. 1770 i Färila

Johan Elias Renhorn

f.

hustrun Magdalena Esping

f.

Bonden

Jon Persson

  1. 1741

hustrun Sara Persdotter

  1. 1752 i Falun

Barn:

Anna f. 1766

Per f. 1770

Nils f. 1788

Flyttas till heden s.4

Bonden

Erik Jonsson

  1. 1754

hustrun Anna Jonsdotter f. 1766 i Heden nr.5

Barn:

Sara f. 1781 d. 1783

Sara f. 17840124

Kerstin f. 17890927

Jonas f. 1790

Brita f. 17930323

Erik f. 17951126

Flyttas till Heden s.4

Gästgivare 1775-1788

Hans Eneroth

f.1750

Gästgivare 1788-1790

Varieringssoldaten

Peter Hedelin

  1. 1748 i Härnösand

Hustrun Madame Christina Berg

  1. 1757 i Härnösand

Gästgivare 1790-1793

Nils Persson

  1. 1741 i Falun

hustrun Anna Sundén

  1. 1747 i Brunflo

Barn:

Per f. 1769

Sara f. 1776 gm näste gästgivare

Marghta f. 1779

Nils f. 1782

Anna f. 1785

Gästgivare 1794-1817

Jöns Lindvall

  1. 1756

hustrun Madame

Sara Larsdotter

  1. 1776 i Rehn

Barn:

Anna f. 1799

Johanna f. 18071008

Ingrid Cajsa f. 17891119

Johannes f. 1797 d. 1799

Johannes f. 18001130 d. 1801

Familjen flyttar till Hamre (men skrivs på Växsjö nr 9)

Gästgivare 1817-1818

Pehr Englund

  1. 1795

hustrun Anna Lindvall

  1. 1799

barn: Jan f. 18171112

Gästgivare 1818-1830

Lars Nilsson

  1. 17800117 i Röste

hustrun

Gertrud Nilsdotter

  1. 17860117 i Sjörgrå

Barn:

Ingrid f. 18110129 fl. till Gävle 1833

Gertrud f. 18131026 fl. till Gävle 1833

Nils f.18160403

Lars f. 18180124

Carin f. 1820 d. 18230224

Per f. 18250604

Jonas f. 18280801 d. 18290407

Gästgivare 1830-1836

Per Jonsson f. 17980514 d. 18360830

Hustrun

Karin Margareta Kempe

  1. 18020921 i Säversta nr.5 Kämpens

Barn:

Margreta       f. 18270314

Brita              f. 18300405

Karin             f. 18321004

Kristina f. 18360621 d. 18361027

Gästgivare 1836-1839

Änkan

Margareta Kempe f. 1802

Gästgivare 1839-1862 (1885)

Per Larsson  f. 1811 i Hertsjö d. 18850612

Hustru1

Margta Nilsdotter f. 18190913 i Edstuga d. 18420208

Hustru2

Anna Ersdotter f. 18150906 i Freluga d. 18931127

Kerstin f. 18430116 d. 18520427

Per Hedlund f. 18560612

Gästgivare (1862) 1875-1881

Per Hedlund f. 18560612 d. 18811226

Gästgivare 1885-1902

Johan Larzon f. 18371017 d. 1902

Kerstin Hansdotter f. 18490730  d.1912

Marta Ingeborg f. 18780706

Per Otto f. 18810409

Gästgiveriet avvecklas efter Johan Larzons död 1902

Otto Larzon f. 18810409 d. 1917

Otto Schenström d. 19380112

Ingeborg Larzon f. 18780706 d. 19460519

I Gästgiveriet/Pensionatet

Systrarna Karin och Adolfina Hansson

Vid Ingeborgs död övertas egendomen av två stiftelser. Gården köps in av Bollnäs stad

 

 

[1]                            Kommunalnämnden Bollnäs kommun 18890324 § 4

[2]                            Kommunalstämman Bollnäs kommun 18890428 § 1

[3]                            Kommunalnämnden Bollnäs kommun 19021123 § 6

[4]                            Kommunalnämnden Bollnäs kommun 19030110 § 27

[5]                            Kommunalnämnden Bollnäs kommun 19101009 § 15

Lämna en kommentar

Filed under Historia

Om Renshammar och lagmannen Samuel Dahlman

Gården Renshammar, huvudbyggnaden

 

Renshammars anor sträcker sig bakåt till medeltiden och troligen längre än så. Gården blev under slutet av 1500-talet länsmansbostad och frälse säteri, det vill säga den blev herrgård. Bland annat Uppsala professorn Jonas Hambreaus kom från gården Rens Hammar som den kallades och inte som det ibland felaktigt har tolkats från Hamre by. Jonas Hambreaus far var länsmannen Lars Månsson, Lasse i Hamre. Gården gav försörjning åt personer med kunglig nåd, personer som på något vis tjänat kronan. Men den brukades av landbönder. En av landbönderna var Lars Månssons son Anders Larsson. Gården bestod då av 34 öresland (ett öresland=1 Tunnland= ½ hektar). Anders Larssons son Johan Andersson måste efter de svåra åren av krig och missväxt på 1670-talet sälja gården och flytta. Den var då också uppstyckad i flera delar. Gården var från början tre hemman som slogs samman under 1500-talets slut eller början av 1600-talet.

Gården övertogs av en assessor Werving som lät landbönder bruka gården och han levde av intäkterna från den. Gården består nu av 26 öresland. Från att det under en tid varit skattlagt blev det i slutet av 1600-talet åter skattebefriat säteshemman.

Werving flyttar dock själv in på Renshammar och är bosatt där till sin död 1697.

Vid hans död blev det återigen skattehemman och en präst i Offerdal köper in det och arrenderar ut det till Carl Björnberg, överste vid Hälsinge regemente. 1713 övertas gården av Kaptenen vid Arbrå kompani Erik Ludman. Ludman var måg till Offerdalsprästen.

1724 övertogs gården av löjtnant Söderholm 1724. 1725 brinner gården ned till grunden som byggs upp igen snart. Elden hade börjat i brygghuset där två pigor eldat för att få varmvatten till att skura i gårdens stora sal.

gården byggs upp igen under slutet av 1720-talet.

1764 övertas gården av Gabriel Esping, kommissionslantmätare. Det är också Esping som låter bygga om och till gården, dagens nedervåning, det sker under 1763 enligt dendrokronologisk undersökning som gjorts på 2000-talet. Esping avlider 1771 och hans änka flyttar tillsammans med lantmäterikontoret till Rehn sub 1, en avstyckning från Renshammar. Gabriel Esping låter bygga om Renshammar så det fick en ståndsmässig utformning. Dock vid änkans död 1795 står hon som delägare i Renshammar

Gården övertas vid Espings död av lagmannen Carl Dahlesköld från Gävle, han var född 1736 i Gävle. Dahlesköld får med sin fru Ulrika Elfving f. 1750 i Orsa får dottern Ulrika Lotta på Renshammar 1774.

Tingssalen eller storsalen

Dahlesköld öppnar krog i Renshammar och 1777 tar han emot landshövding Nils Gyldenstolpe på gården som håller landsting här. Uppgifter om att landstinget ska ha hållits i stora Tingssalen motsägs av ovan nämnda dendrokronologiska undersökning som säger att övervåningen är byggd 1783.  Tingssalens väggmålningar är från 1850-talet, men det har sannolikt funnits målningar eller tapeter där innan också. Han tog också kyrkans lilla klocka från kyrkan och placerade den på Renshammar som vällingklocka, dock togs den senare åter till kyrkan då församlingen aldrig fick betalt för den av folket på gården. Landstinget öppnades i juli 1777 med tal av landshövdingen. Bland de ärenden som togs upp där gällde att fastställa taxor för sockenhanterkarna, för att få stopp på en okontrollerad lönestegring bland dessa. Det togs även upp regler för hur bönderna fick bygga sina gårdar, det handlade om överflödsbegränsning samt att landshövdingen påminner om förbud mot lanthandel, dvs. handel utanför städerna.  Bönderna har tydligen självvådligt idkat lanthandel genom att sälja direkt från sina gårdar.

Sovrummet i rokoko 

Gården som den herrgård det var gulmålad, den röda färgen på gården har kommit dit under 1800-talet efter Dahlmans och Brunows tid, även om den i bouppteckningen 1820 efter Samuel Dahlman är gården ett skattehemman, dvs. det var inte längre frälsehemman alltså det var inte skattebefriad

Samuel Dahlman kom från Uppsala. Där han var född 1753. 1784 kom han till Renshammar.

Från det att de blivit bosatta på Renshammar får de följande barn:

Christina Cornelia f. 1785

Lars Gustaf f. 1787

Carl Samuel f. 1789

Pecko Anders f. 1795

Sonen Lars Gustaf avlider 1795 av slag och sonen Anders avlider 1802. Paret Dahlman var unga när de kom till Renshammar, i tjugoårsåldern och det är här de får sina barn, Så sannolikt blir det mer liv och rörelse i gården under deras tid, de tillhörde dessutom socknens ståndspersoner vid sidan av kyrkoherden och officerarna vid regementet. Det är Dahlman som bygger övervåningen på gården och då för sin familj i första hand och säkert också för representation. Så frågan är om tingssal är rätta benämningen på rummet, för även Dahlesköld var lagman, tingssalen var troligen i nedre våningen.

Samuel och Carl Dahlmans gravvård på Bollnäs kyrkogård

Herr lagmannen häradshövdingen Samuel Dahlman och hans son sekreteraren Carl Samuel Dahlman avled båda två med några timmars mellanrum den 20 augusti 1809 av hetsig feber, de begravdes den 25 augusti. Kvar blev änkan Charlotta Cornelia Strömbäck och dottern Christina Cornelia Dahlman. Under Dahlmans tid i gården var den också en plats för fest, men naturligtvis också allvar då den fungerade som tingshus då Dahlman och Dahlesköld före honom varit lagmän. Först på 1800-talet byggs ett separat tingshus invid kyrkan

Änkan avlider 1826 den 20 juni, dottern Cornelia gifter sig 1812 med Arvid R. Brunow. Hon avlider den 27/2 1830, hon avled av slag. Det fanns en son Lars Gustaf Dahlman som 1795 avlider av slag 8 år gammal. Äktenskapet mellan Brunow och Cornelia var barnlöst. Vad som menas med slag här vet jag inte men misstänker Stroke, hade det varit en olycka hade det stått annorlunda.

Man kan se att övervåningen är byggd i livsglädje och kärlek, och vid en tid – 1783 – då barnen levde. Jag tänker mig att det var till dem han gjorde den.

Hetsig feber är dödsorsaken det orsakas av inflammation. Änkan sörjde säkert sina döda söner och sin man, tanken var väl att sonen Carl Samuel skulle överta gården och lagmans sysslan, men istället blev det mågen som var officer.

En gästande musiker sa vid besök på Renshammar att den rastlöst vandrande vålnaden på övervåningen sörjde sina barn.  Olyckan med Cornelia kom upp när Cathrine Palmcrantz köpte Renshammar.

Enligt Blomberg så avled Cornelia till följd av en skenolycka (med häst) under en av parets många och stora fester på gården 1830. Renshammar levde upp under Brunows tid med många fester på gården, där säkert tingssalen användes till dessa. Brunow hade kommit som fattig flykting från Finland eter krigsförlusten 1809 då Finland förlorades till Ryssland. Han säljer gården och festar och spelar bort pengarna samt lämnar landet lika fattig som när han kom. Gårdens röda färg kom till under hans tid då den renoverades. Han byggde också finsk bastu på gården. Gården var från det den återuppbyggdes efter 1725 års brand till 1800-talet gul.

Samuel som tog emot honom och lät honom bo på gården. Han gjorde det som många inte skulle göra idag, han öppnade sitt hem åt en flykting. Brunow kom troligen på våren eller försommaren eftersom kriget i praktiken tog slut under senvintern. Samuel såg något i Brunow som gjorde det fullkomligt logiskt att ta honom in ”som sin”, och han vördade detta såpass att han utan sin älskade Cornelia inget längre hade där att göra… Sann kärlek, således.  Brunow lär ha sörjt Cornelia så fasligt att han sålde gården, tog pengarna och gav sig av så som han kommit: till fots, och till Söderhamn där han ägnade sig åt att få sluta sina dagar snart han med. Han verkar ha försvunnit någon gång 1830-31 för jag kan inte hitta honom på Rehn nr.1 (som är Renshammar) men däremot är det flera olika familjer med finare namn dyker upp och försvinner snabbt, det är en friherrinna, det är en akademiefogde, samt så är det komminister Wahlman. Gården ser ut ha styckats upp i flera delar för det ploppar upp flera s.k. subbar dvs. avstyckningar, men ingen Brunow.

Under lagmännens liksom Brunows tid fanns en stor stab med tjänstefolk på gården. Husjungfru, trädgårdsmästare, pigor och drängar.

Gården är öppen för allmänheten och det har även periodvis varit restaurang i huset.

Det var under Dahlmans tid som flygelbyggnaderna byggdes omkring sekelskiftet 1800. Stora delar av Rehn har en gång hört till Renshammars ägor.

Efter att Brunow sålt gården och flyttat efter hustruns tragiska död var den bostad åt flera olika personer i bygden, bland annat som ovan nämnts, komminister Valman. Dock ägde dessa inte huset utan hyrde det. Gården kom med tiden i Bollnäs hembygdsförenings ägo, men de sålde denna 2004 till nuvarande ägaren Cathrine Palmcrantz.

I bouppteckningen efter Samuel Dahlman kan man se hur de levde.  Han efterlämnade sig i kontanta medel 101 daler specie silvermynt och 390 daler i sedlar samt en gulddukat. Fickur i guld. En pitscher, som verkar ha varit ett skrivdon. Klockkedja och en snusdosa. Med snus i detta fall var det torrsnus som sniffades i näsan, dagens våta snus i påse eller lös som läggs under läppen är den modern företeelse. I Silver fanns också en snusdosa och t

Bouppteckning Samuel Dahlman

vå toalettaskar. Spänne till halsduk och andra mindre saker fanns också av silver. Det fanns också fyra ljusstakar, varav två är speciellt noterade som toalettljusstakar. Finns även en kaffekanna och en gräddskål samt brännvins kappe i silver. Även besticken var i silver. Sen har väl viss del av lösöret tagits undan vid bouppteckningen för änkans behov. Dahlman hade också ett par silversporrar det finns också ljushuvar (användes för att släcka ljusen med) samt sockertänger och en tesil.

Bland tennsaker fanns två kannor och två skålar. Ett fat och tio tallrikar. Tre tumlare och två lod ett klickbäcken och en lavemangsspruta var också av tenn. Handfat och kanna fanns även det i tenn.

Bland mässingsföremål finns gardinhållare, viktskålar och ett lod och en sängvärmare. I koppar fanns en brännvins huv med halvt bröst, ljusspiral och en panna, pottor och mindre fotpannor. Samt en hel del andra husgeråd fanns av koppar, bland annat en kaffepanna. Av malm fanns grytor och mortel samt olika ljusstakar, varav två dubbelpipiga var för kontoret.

Av järn fanns grytor, stekpanna och stekspett mm. Även ett våffeljärn finns med här. Det fanns också lås, eldgafflar och eldskyfflar av järn, yxa och grep samt fårsaxar fanns också.

I Bleck fanns flertalet olika husgeråd som t.ex. en kakform.

I porslin fanns bland annat kaffe och te servis, ljusstake med handtag, en engelsk bordsservis, 25 fat och två tesilar fanns också av engelskt porslin. Det fanns också 12 karotter och en fruktkorg av porslin, huruvida det var engelskt eller inte kan inte uttydas, men troligen är det engelskt.

Sedan är det uppräkning av trädgårdsredskap, snickar- och jordbruksredskap samt fiskeredskap. Man fiskade ju såklart i Varpen och säkert också i älven.

En hel sida i bouppteckningen tas upp av ekipage och kördon

Det var bland annat en grå engelsk vagn, en gul Wiener Kalesch, en röd kalesch. En kärra på fjädrar, två kappslädar och en brukstrilla samt olika tillbehör till de olika vagnarna. Av linne finns det finare och grövre duktyg och lakan.

Fanns också rullgardiner av lärft och vanliga gardiner.

Bland gångkläder återfinns, en vargskinnspäls, en hovdräkts jacka, flera olika sorters bonjourer, en svart frack mm. Även en uniformsrock återfinns. Bland kläder återfinns också en sorg värja och en uniforms värja. Trekantiga hattar, bland annat en uniformsmössa.

Det fanns en stor spegel och en mindre speglar samt lampettspeglar mm, sju väggur i olika ställen i huset. Bland annat ett stjärnsundsur.

Det fanns två fruntimmers byråer av mahogny med marmorskivor och en chiffonjé, två spelbord, två tebord och ett sybord, Två kommoder med marmorskivor, allt i mahogny.

Det fanns en mansbyrå av valnöt, fällbord, tobaksskrin och två förgyllda pelarbord. Det fanns också ett kort skåp i förstugan ett sämre dito med byrå i garderoben och ett i pigkammaren. Fanns också ett kryddskåp köket. Det fanns olika dragkistor, bland annat en gul, en grön och en brun.

Det fanns två matbord med fällskivor, ett större och ett mindre. Två runda bord och fem matbord (troligen av mindre slag). Två mindre sybord, ett svart skrivbord med läder, skåp och hyllor. Ett klätt brädspelsbord.

Olika stolar både målade och omålade samt lösa stolsdynor, totalt över sjuttio stolar av olika slag fanns det.

En soffa två eller tre sittsoffor, en divan och två enkla liggsoffor. Ett tiotal olika sängar av varierande kvalitet fanns det också i boet.

I kreatur fanns det fyra hästar vardera värd 30 riksdaler. 12 kor och en tjur samt en årsgammal kalv, 20 getter och en bock sju får och åtta lamm varav fyra får och fyra lamm var finska.

Sju svin och tre små grisar. 17 höns och fyra ankor.

Samuel Dahlman hade vid sin död fordring 1100 riksdaler på landshövding Nordin från 1790 och även fordringar på varierande belopp hos olika officerare och lokala myndighetspersoner. Han hade en fordran på kommersrådet Müller om 3300 daler från 1808.

Totalsumman av boet efter Samuel Dahlman var 12823 daler, 30 skilling och 10 runstycken.

402 riksdaler banco avgick i avkortningar till läkararvode och medicin, begravning och bouppteckningsarvode.

Sonens bouppteckning rör sig om drygt 5000 daler.

Både far och son avled i hetsig feber, det är en feber som uppkommer utifrån att man har en inflammation. Sedan kan ju inflammation uppstå på olika sätt både genom en sjukdom eller genom någon händelse. Kan ju också röra sig om någon slags förgiftning de råkat ut för, ätit något olämpligt möjligen. När Samuels änka avlider 1826 så är det dottern Cornelia och hennes man Brunow som är arvingar och det konstateras att inget i gården har förändrats så dess värde är det samma. Gården räntor och intäkter används till att hålla gården i stånd.

Det fanns en stor kristallkrona med slipade kristaller med i bouppteckningen efter Charlotta, men den fanns också med på Samuels tid. Den har säkert hängt i tingssalen, eller stora salen som den kallades.

På golvet i Renshammar finns en blodfläck efter en olyckshändelse. Det kan härröra från en kvinna ur tjänstefolket, En fröken Margareta Eleonora Skog avled hastigt av slag den 4 september 1803 på Renshammar, det kan komma av att hon avlidit genom en olycka.  Hon var 45 år gammal. En historia finns om blodfläcken och det är att en kvinna som skulle kliva upp på en stol i salen för att plocka ned linnen förlorar balansen och faller och slår ihjäl sig. Historien gör gällande att det är Cornelia som slår ihjäl sig där, men hon avled som bekant i en skenolycka ute på gården.  Vill gärna tro att det handlar om pigan eller fröken som hon är betitlad vilket är lite finare än en piga.

Det är gårdens övervåning som är det intressanta nästan orörd rokoko och Gustaviansk inredning från 1770- och 1780-talen.

Höghammar som idag är namnet på den kommunala särskolan var från början en gård avstyckad från Renshammar. Liksom även Rehnstedska gården är sprungen ur Renshammar.

Gården köptes av Bollnäs hembygdsförening 1987. 2004 köper Cathrine Palmcrantz huset.

Förutom Dahlman och Brunow så har även Hambreus satt sina spår i gårdens historia, idet att han och hans hustru var unga levde storskaligt i Paris och levde på gårdens intäkter.

Så gården har präglats av ungdom och livsglädje med stora fester så väl som tragedier med brand och ond bråd död. Och krog var det ju på 1700-talet liksom det var det en tid på 2000-talet.

Panritning Renshammar nedervåningen

Planritning Renshammar övervåningen

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Historia

Edsbyns bryggeri

 

Edsbyns bryggeri 1914

Edsbyns bryggeri 1914

Det fanns förut i den tidiga industrialiseringen bryggerier nästan på varje ort. Bara i Bollnäs fanns en tid som mest tre eller möjligen fyra bryggerier, varav Bollnäs nya bryggeri AB var det största det enda fullt ut enligt konstens alla regler bryggeri. Det vill säga Bollnäs bryggeri bryggde först och främst öl. Enligt regler från skråväsendets tid så fick egentligen bara de som bryggde öl kalla sig bryggeri, övriga var vattenfabriker. Men just de som gjorde svagdricka befann sig i en gråzon, de kallades på byråkratisvenska för skattefria bryggerier. Svagdricka var inte läsk och då kunde inte tillverkaren falla under vattenfabrikerna och det var ju heller inte öl, varför de inte kunde vara bryggerier heller egentligen. Denna uppdelning ser man spår av i den tidiga historien av Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet, på den tiden de hette bryggeriarbetarförbundet, vattenfabriksarbetarna hade ett eget fack, vattenfabriksarbetareförbundet.

Men ja det var om Edsbyns bryggeri det skulle handla. Ett bryggeri som jag har starka band till, ja egentligen mer än till Bollnäs bryggeri. Anledningen där till är att jag tillbringade mina tre första levnadsår där, från ca 14 dagars ålder till nån gång våren sommaren 1972. Jag bodde med mina föräldrar på bryggeriet som var min fars arbetsplats från 1967.

Den långa inledningen omkring tvistandet omkring svagdrickstillverkares branschtillhörighet kommer av att Edsbyns bryggeri från början och under hela sin existens som företag, bara var svagsdrickstillverkare . Grunden till det kommer från gården Mårtes, som idag är Hembygdsgården i Edsbyn. Det hade byggts under sent 1890-tal av Mårtes-Pelle, eller Per Persson som var hans riktiga namn, av namnet att döma är han stammandes från just Mårtesgården. Bryggeriet uppfördes i Mårtesgårdens omedelbara närhet invid Öjebäcken. Betänk då att gården flyttades till sin nuvarande plats 1915 då den blev hembygdsgård, den stod tidigare på andra sidan vägen. Men Mårtes-Pelle hade redan omkring 1890 börjat brygga svagdricka i mindre skala hemmavid och 1898 byggdes då som sagt bryggeriet och en tillverkning av större skala vidtog. Försäljningen tog likaledes fart då och kundkretsen bestod till största delen av Edsbybor. men en av anledningarna till att han byggde ett nytt bryggeri och ökade produktion och försäljning var naturligtvis att järnvägen kom till byn. Den privatägda Dala-Hälsinglands järnväg från Orsa till Söderhamn via Bollnäs. Detta gjorde att med tåg kunde skicka svagdricka till kunder längre bort än bara runt omkring Edsbyn. 1899 invigdes denna bana då mellan Bollnäs och Voxna. Och 1902 var den helt klar och invigd av den teknikintresserade kung Oscar II. 1906 invigdes Voxna-Lobonäs järnväg och även den blev till gagn för bryggeriet i Edsbyn. De sålde svagdricka i kaggar om 10, 20, 40 eller 80 liter. Det var en form av pant på kaggarna eftersom de inom 14 dagar efter tömmandet skulle återlämnas med betald frakt till bryggeriet. Det var också rekommendabelt att genast efter öppnande av kaggen tappa upp svagdrickan på buteljer. Kaggen skulle så länge den hade något innehåll hållas tätt

Per Arvid Persson på väg att köra ut svagdrickskaggar från bryggeriet med bryggartamp

Per Arvid Persson på väg att köra ut svagdrickskaggar från bryggeriet med bryggartamp

försluten. Drickan skulle hållas sval i källare och efter att kaggen tömts skulle den sköljas ren från jäst. Kaggarna var av ek och köptes in från Karlshamn. Per Persson, dvs MårtesPelle, verkar ha överlåtit bryggeriet till sonen Per Arvid Persson 1913. Per Arvid Persson

var då bara 19 år, vilket ju även idag är en ung ålder att överta ett företag i.  Men MårtesPelle har funnits med i bakgrunden som rådgivare till sonen. 1917 inköptes och installerades en ny ångpanna för kokandet av svagdrickan. Installationen sköttes av Gustav Adolf Hamberg från Gävle, dessutom inköptes två hästar från Bollnäs för 2800 kronor, motsvarar 53 000 kronor idagens penningvärde. Huruvida det är dyrt eller billigt låter jag vara osagt, det kan nog de mer hästvana svara på. 1918 inköps en lastbil, begagnad sådan för 8810 kronor (167000). Det var en tysk lastautomobil av märket Horch. Den hade använts under kriget, troligen då Edsbybryggarbilden Hoschav den tyska kejserliga armén. under krigsåren och med de gällande kristidslagarna så beställde PA Persson nya jästankar i ek från Skåne och de fraktades upp till Edsbyn med tåg. Men för att inte behöva betala fraktkostnad för en massa luft som han tyckte så köpte han upp kolrötter och fyllde de tomma karen med. Dessa sålde han sedan till Edsbyborna och gjorde sig en vinst på transporten istället för bara en utgift.  Edsbyns bryggeri var ett skattefritt bryggeri det betyder att man bara tillverkade skattefri öl, eller svagdricka.

1920 kommer nästa ägare in i bilden, BryggarLasse kallades han. Han hette Axel Valerius Larsson och kom från Vansbro.  Han

BryggarLasse på flaket till bryggeriets bryggarbil. De övriga männen är anställda bryggeriarbetare

BryggarLasse på flaket till bryggeriets bryggarbil. De övriga männen är anställda bryggeriarbetare

kommer 1920 och tar anställning hos PA Persson. Han hade erfarenhet av bryggerinäringen eftersom hans far hade haft ett bryggeri i Tretjärn i Vansbro, ett litet samhälle som vuxit fram tackvare Inlandsbanan, så kopplingar till Edsbyn fanns ju då Edsbyn som samhälle växte från bondby till samhälle tack vare järnvägen. Efter att ha varit anställd hos PA Persson övertar Axel bryggeriet och fem år senare gifter han sig PA Perssons dotter Anna.  1950 avlider BryggarLasse och änkan, kallad BryggarAnna övertar bryggeriet något år till sedan läggs det ner. från slutet av 1950-talet.

Bruno Andersson blev 1967 placerad på Bollnäs bryggeris nederlag i Edsbyn. Han skötte utkörningen av läsk och öl till butiker och sålde direkt från bilen. Han och hans fru fick då hyra en lägenhet på bryggeriet, fastigheten ägdes då av bryggar Anna. 1969 kommer jag till världen på Bollnäs BB, men snart kom jag till Edsbyn. Mina personliga minnen från Edsbyn är väldigt diffusa och suddiga, kan ju bero på att jag bara var drygt tre år när vi flyttade därifrån och ett barn utvecklar vad jag förstått egna bestående minnen från 2-3 års åldern. En sak jag minns tydligt var en i mina ögon förskräckligt gammal tant som bodde i huset, på övervåningen och grannungarna som var något år äldre än mig skrämde mig med bryggarAnna och ibland smög jag väl och tittade på den gamla tanten, som med all säkerhet var snäll, men jag var ju livrädd eftersom jag blivit skrämd med henne. Ett annat tydligt minne från den tiden var att jag fick sitta på flaket på bryggarbilen bland läskbackarna nån varm sommardag det var en fantastisk känsla att känna vinden i håret och höra klirrandet av flaskorna i backarna. Men jag fick inte röra några flaskor eftersom det var ju dricka som min far skulle sälja och hade räknat in dom. Utkörarna hade mindre fast lön och sedan hade de provisionslön per såld flaska så sålde utköraren bra blev lönen bra och vice versa.

Bruno Andersson vid bryggarbilen från Bollnäs bryggeri vid Edsbyns fd bryggeri

Bruno Andersson vid bryggarbilen från Bollnäs bryggeri vid Edsbyns fd bryggeri

Vad gäller Edsbyns bryggeri så fick det ett uppsving på 1920-talet när man började fira persmässan på hembygdsgården Mårtes som sedan 1915 var närmaste granne med bryggeriet. Här såldes stora mängder svagdricka. Själva persmässan var en marknad med gamla anor som återupplivades av hembygdsföreningen 1921. Också från hembygdsgården har jag minnen, har jag i senare tid förstått. Därför att vad jag såg var människor i konstiga kläder på andra sidan staketet och bryggeriet ligger som sagt intill hembygdsgården.

1972 flyttar vi till Bollnäs och då lades vad jag kan förstå nederlaget i Edsbyn ner och utkörningen sköttes sedan från bryggeriet i Bollnäs, som ju lade ner sin egna produktion 1973 men utkörningen fortsatte något år till, nästan ända fram till rivningen av bryggeriet i Bollnäs. I Edsbyn står vad jag kan förstå bryggeriet kvar och har adressen bryggarbacken 1 eller liknande.

 

Lämna en kommentar

Filed under Historia

Kolmätare och Kolmätars

I Lotan i Hanebo finns ett ställe, möjligen två, som kallas för Kolmätars. Min morfar Lars Lindsbacka (1916-2011)  som bodde i Lotan sa till mig när jag frågade att det hängde samman med skogens kol i Sibo iallafall var det som han hade hört. Men något senare, stötte jag på begreppet kolmätare igen. Då i samband med min forskning kring järnbruk i allmänhet och Hällbo masugn i synnerhet. Då stötte jag på kolmätare i Kungl. Maj:ts. Förnyade hammarsmedsordning från samma år.

Kolmätare var en edsvuren tjänsteman som mäter och kröner (han satte en kunglig stämpel på den för att visa att den höll de mått som fastslagits av Kungl. Maj:t och Bergskollegium och att det gällde för bergsdistriktet) kolskrindor (eller kolstigar) som är de kärl som används för mätning av kol.  Kolmätaren hade ett visst område inom ett bergsdistrikt som han ansvarade för och kontrollerade kolskrindor/Kolstigar och möjligen även kolets kvalitet, här styrdes han av en kungl. Förordning kring kolmått. Kolmåttet fastställdes 1649 av Kungl. Maj:t och meddelades sedan 1682 i brev av Bergskollegium till rikets landshövdingar.  Kolskrindan var grundmåttet för kol.

På riksdagen 1756 fick bondeståndet igenom en justering av kolmåttet vilket sedan 1762 meddelades i kungligt brev till landshövdingarna, det nya måttet som gällde var 6, 8  och 12  tunnors stigar. Den som försökte förminska stigen 56 kannor skulle få sina tunnor sönderslagna och bli straffade, detta att kontrollera rätt mängd var alltså en av kolmätarens uppgifter.

Kolskrinda

Kolstig

Dock fick inte bergskollegiums kungörelse det genomslag man förväntat utan det blev för stor variation på kolstigarna i olika delar av landet.  Så 1767 gör man en ny skrivelse men skickar den nu till landshövdingarna som får i uppdrag att se till den efterlevs.  För att mäta kolskrindan och dess innehåll hade kolmätaren en Kungl Måttstång och överensstämde måttet på kolskrindan med det fastställda måttet och kvaliteten på kolet var bra gjordes inget mer men brast det så anmäldes det av kolmätaren. En kolskrinda eller kolstig skulle innehålla ett visst antal tunnor kol, antalet varierade i olika bergsdistrikt minsta stigen var 6 tunnor fast mått, men den vanligaste kolstigen var 12 tunnor fast mått eller 211,6 hektoliter. Kolskrindan innehöll 1,5 kolstig eller 18 tunnor.

Kolskrindan mättes av kolmätaren när den kom fram till bruket och skulle då vara efter de fastställda måtten och rymden.  En tunna skulle rymma 36 kappar rågat mått. Enligt Sven Rinman som utgav ett bergverkslexikon 1788-89 kunde en kolskrinda innehålla upp till 36 tunnor kol. Måtten var som sagt fastställda av Kungl. Maj:t vid olika tillfällen då det fick justeras vid olika tillfällen. En kolmila gav i ungefär 20-24 stigar kol. Rinman gör heller ingen åtskillnad på stig och skrinda då han säger att en skrinda ska innehålla 12 tunnor kol rågat mått, enligt kungliga Bergskollegiums kungörelse av år 1763. De kom senare att ändras ett antal gånger. Det verktyg som kolmätaren hade var en krono mätstång som var markerad med de mått som gällde för en kolskrinda. Den kolskrinda som inte höll måttet skulle kolmätaren hugga sönder och kolaren fick böta 4 skilling silvermynt för en undermålig stig och 6 skilling silvermynt för en undermålig skrinda, dessutom fick kolet som den undermåliga stigen eller skrindan inte blandas med den andra kolen, det var kolmätaren som hade att se till den utdömda skrindans kol avstjälptes på annan plats, detta enligt den kungliga resolutionen av den 7 februari 1673. Kolmätare som mätte fel och bonden som blev drabbad av kunde anmäla kolmätaren till Bergsfiskalen och gruvrätten och kolmätaren blev då straffad med böter enligt 1649 års kolmandat.

De kolskrindor som höll måttet krönte kolmätaren genom att stämpla den, Stämplingen var att kolmätaren brände ett märke som möjligen innehöll hans initialer (i alla fall var det så under 1800-talet) som fastslog att skrindan var av rätt storlek och en kunglig krona över det (därifrån kommer begreppet kröning eller krönt skrinda). Kolaren fick pollett när han kom till bruket med kol, det var olika polletter beroende på skrindans storlek

Pollett för kolryss 1682

Pollett Kolskrinda 1800

Kolmätaren utsågs av Bergskollegium som var den statliga myndighet som ansvarade för rikets bergshantering som innehöll allt från gruvorna och dess brytning till den färdiga produkten i bruket, stångjärnet.

Varje distrikt hade sina egna mått vad gäller kolskrindorna. Kolmätaren rapporterade om kolet till bergmästaren och till bruksägarna inom kolmätarens distrikt samt till bergstinget om det förekom oegentligheter vad gäller kolmåttet. Vid de orter som inte hade någon kolmätare låg det på Hammarsmedsåldermannen att rapportera till bergstinget om kolets beskaffenhet

Förutom i Lotan fanns också en kolmätare i Innantjära i Hanebo han hette Anders Bergrot och avled 1776.

I bouppteckningen efter Bergrot kan man finna följande bland inventarierna:

En pulpet med fötter och lådor, detta var ju en del av hans arbete att skriva rapporter till landshövding och bergsmästaren med flera så då behövdes ju ett skrivbord eller som här en skrivpulpet. Dock nämns ingen mätsticka, och den var väl inte heller hans personliga egendom utan hörde till ämbetet och fick då övertas av efterträdaren, som ju är Hanberg i Lotan.

I en huvudbok för Kilafors bruk för 1778 ses olika arbeten som bruken gjort bland annat uppförandet av Lovisabergs bruk i Tönsen och kolning. Här är noterbart att bruket använde sig av sina landbönder i Bollnäs och Hanebo socknar för dagsverken, man har även rekryterat soldater att göra dagsverken liksom torparna. Även självägande bönder finns med i arbetet. Men kolmätaren är aldrig omnämnd, bruket fick inte använda sig av kolmätaren vid sina arbeten, eftersom Kolmätaren var en tjänsteman som löd under kronan så fick han inte utnyttjas av ett enskilt bruk.

Det var landshövdingen som i samråd med Gruvrätten utsåg kolmätaren och kolmätaren fick också lön från Bergsstaten detta så att kolmätaren inte skulle vara i beroende av kolaren, bruket eller bergsmannen. Kolaren eller bergsmannen (bruksägaren) fick inte befatta sig med kolmätningen. Kolmätaren hade rätt att ha upp till fyra medhjälpare, betjänter, som även de fick sin ersättning från bergsstaten.

För att förhindra bedrägerier med kolhandeln fick kolaren använda bränder (ej utkolat virke) och ved bara för att täcka kolen och bara ett lager och inte lägga dem bland kolen. 1779 kom en ny stadga om kolmåttet vilket innebar en hel del arbete för kolmätarna för att ändra om från de gamla reglerna, som verkar har varit ett lapptäcke med förordningar som lagts till på 1649 års stadga om kolmåttet. Ytterligare ett nytt kolmått antogs av Bergskollegium 1811. Vad det verkar så minskades kolmåttet vid dessa tillfällen. 1637 års kolmandat 81,8125 kubikfot, 1770 fastställdes det till 75,6 kubikfot eller en tunna om 36 kappar. Eftersom kolaren kunde färdas ca två mil från kolningen så fick ju kolaren ha rågat mått på skrindan eftersom man måste räkna med att kolen sjunk ihop eftersom kolvägen var skakig och ojämn, även om det var vinterföre.

 

Gävleborgs län var ett eget bergsdistrikt (Bergslag) där bland annat bergsmästaren Tor Bellander styrde, där hade man sina egna mått på kolskrindor, men mycket utgick från de mått som gällde vid Kopparberget. I Falun fanns också Gruvrätten, Bergsting fanns i varje bergslag. Kolmätaren hade sitt distrikt i närområdet av där han bodde alltså gällde för kolmätarna Bergrot och Hanberg Hanebo och Skog med de järnbruk som fanns där, järnbruken som fanns på Bollnäs sockens södra del räknades till Hanebo då Kilafors bruk var ägaren av bruken.

Gården Kolmätars i Lotan som den ser ut idag

Kolmätaren i Lotan hette Hanberg, Jonas Hanberg. Hans hus var troligen från början soldaten Mats Fahlmans hus, Jonas Hanberg blev kolmätare 1777 d.v.s. året efter att Bergrot avlidit. Hanberg drunknar i Fräkensjön i Lotan i maj 1795.

Efter den drunknade Kolmätaren Jonas Hanberg togs hans ställe över av dottern Gölin Hanberg och hennes man Per Persson som var född i Lotgården 1778.

Deras son som hette Per Persson f.1808 som fadern lade sig till med moderns efternamn Hanberg (under något år men det försvinner senare) och verkar ha varit den som övertog Kolmätars efter kolmätare Hanbergs dotter och måg.

Per Persson den yngre är landbonde på gården liksom dennes son som också hette Per Persson född 1835.

Per Persson får en son som heter Per Persson även han och är född 1861.

Mer uppspaltat ser det ut så här:

  1. Mats Falkman d.1771 i Lotan, soldat

Gölin Nilsdotter f. 1714 d.1793

barn

Margta Matsdotter f.1747

 

Eftersom det står i husförhörslängden att Jonas Hanberg bor med sin svärmor vill jag gärna tro att de bor på samma ställe, möjligen att Jonas Hanberg har byggt nytt på gården.

 

  1. Kolmätaren Jonas Hanberg f. 1735 i Hanebo död 1795 genom drunkning i fräkensjön i Lotan

hustrun Margta Matsdotter f.1747

Barn:

Gölin f.1779

Brita f. 1782

Jonas f. 1788

Mats f.1791

 

2b Bruksskomakaren Olof Hallman f.1772 i Lotan d.1805 i Lotan

hustrun Gölin Hanberg f.1779

barn: Margta f.1800 d.1841 i Lotan

Kerstin f.1803 död 1818 i Lotan

Olof är möjligen från det som kallades Hallmans, idag kallas det Berglunds, det ligger innanför Lotgården sett från Kolmätars.  Olofs far var soldaten Lars Hallman. Han övertog gården efter kolmätare Hanberg. Men hur den såg ut ges inget besked om eftersom det i bouppteckningen efter Hallman bara nämns ett värde och det hänvisas till en inventarieförteckning 1799. Och efter Jonas Hanberg verkar det inte finnas någon bouppteckning.

 

  1. Per Persson f.1778 i Lotgården d.1843

hustrun Gölin Hanberg f.1779 d.1843

Barn:

Per f. 1808

 

Per Persson blir landbonde på Vesterberg s.5 sannolikt handlar det här om att mark har tillfogats till torpet från Westerberg men möjligen också från Lotgården. Men Westerberg nr.5 ägdes av Kilafors bruk.

 

  1. Per Persson f.1808 d.1883

Hustrun Margta Larsdotter f.1806 i Kyrkbyn d.1890

Barn:

Per f.1835

Kerstin f.1839

 

På Per Perssons tid fanns en landbonde i Lotan som hette Lars Larsson och som brukade Kilbyhemmanet står det i husförhörslängden.

 

  1. Per Persson f.1835 d.1916

Hustrun Karin Nilsdotter f.1836 d.1866 (gift 1863)

Hustrun Brita Hansdotter f.1839 d.1920 (gift 1873)

Barn:

Per f.1865

 

Per Persson köper loss gården på 1890-talet från Kilafors bruk. Det delas vid köpet upp så Per Persson får köpa en del av hemmanet. Det var väl mest skogsskiften som såldes. Det syns också på delningskartan att Westerberg s.5 är Kolmätars.

 

  1. Per Persson f.1865 d.1892

hustrun Brita Persdotter Lothström f. 1860 dotter till Per Lothström i Lotan

Barn:

Brita f.1887

Per f.1889

Johan f.1891 d.1930 i Bofara 6

Hennes oäkta son Jonas f. 1895

Brita flyttar med barnen till Bofara 6 1911. det angränsar till Kolmätars vad gäller marken.

 

  1. Anders Jansson f.1854 i Österfärnebo köper Vesterberg s.5 1911 död 1932

Hustrun Kerstin Hansdotter f.1843 d.1918

 

  1. Per Johan Andersson f.1881 i Segersta

hustrun Maria Kristina f. 1881

barn:

Maria Linnea f. 1912 Segersta

 

familjen flyttar 1928 till Segersta

 

  1. Per Edvin Åhlund verkar bo med familj här 1933-1936

Per Perssons änka Brita Lothström och barnen som flyttade till Bofara 6 flyttade inom Lotan byn men då till mark som hör till

Så långt enligt kyrkobokföringen. Det verkar vara samma gård som den som Kolmätaren bodde i samma by det vill säga Lotan men flyttade något 100 tal meter åt nordväst

 

Brita Lothström änka f.1869 d. 1928 i Bofara s.6

 

  1. Per Persson f. 1889 i Vesterberg s.5, Per Persson flyttar 1931 till Grums

 

Från 1932 bor omyndigförklarade änkan Brita Häll här med sin omyndige son Hans Edvard Hansson här.Fast byggnaderna har  förändrats över tid.  Den som bor i Kolmätars idag har vid grävningar i trädgården funnit bränt virke, stensättning och ett gånggärn som kan tyda på att en stuga i Kolmätars har brunnit.

 

Kolmätars karta 1890-tal Västerberg s.5

1847 kolmätars och smeden Lothströms ägor Ar och Ax Laga skifte

Lotgårdens ägor 1847 sign AV, Laga skifte

Lämna en kommentar

Filed under Historia

Salpetersjudare eller Pissegubbar

Salpeter var en viktig del i tillverkningen av krut. Salpeter bildas när urin blandas upp och bryts ned i jorden i ladugårdar och stall eller dyngstackar.

När eldvapen blev vanliga inom militären i Sverige under 1500-talet blev salpeter viktigt för att kunna tillverka krut. Gustav Vasa gjorde salpeter till regale, dvs en nödvändighet för kronan. I Socknarna utsågs salptersjudare som hade till uppgift att samla urinindränkt jord som togs under ladugårdarnas golv, golven skulle vara trägolv för att skydda jorden mot annat som tex avföring och upptrampning från djurens klövar, och ur denna utvinna råsalpeter. I folkmun kallades salpetersjudare nedsättande för pissegubbar, detta eftersom de hade hand om pissjord och dessutom var impopulära besök hos bönderna. Detta skedde genom salptersjudare som gick omkring i landet och samlade upp jorden och sjöd den så salpeter kunde utvinnas. Detta skedde på plats på gårdarna, en process som kunde ta flera dagar i anspråk och under den tiden skulle salptersjudaren ha mat och husrum, samtidigt som han blockerade ladugården så bondens eget arbete delvis förhindrades. Dessutom skulle bönderna betala skatt till kronan för salpeter, en salpterskatt. Tidigare hade bönderna själva fått lämna salpeterjord till uppsamlingsplatser, salpeterlador. Den sjudande salpetern blandandes upp med aska och kalk för koksaltet som också fanns med i salptern inte skulle kristaliseras. Sjudaren hade också rätt att ta bränsle från bönderna för att hålla koket i gång. När det var färdigt efter ca en vecka tog salpetersjudaren med sig råsalptern till ett krutbruk där det blev en produkt i tillverkningen av svartkrut.

Salpetersjudaren kollade om det fanns salpeter i jorden genom att lägga lite jord på ett knivblad och sedan ha en droppe vatten på, när det torkade på knivbladet i solen så blev det vitt om det innehöll salpeter. Salpeterjorden östes ned i ett stort kar som sedan fylldes med vatten och sedan fick det laka ur. Lakvattnet som samlades i botten tappades över i ett nytt kar där det kokades, sjöds, tills salpetern var utvunnen. Den urlakade jorden skulle läggas tillbaka för att kunna användas igen senare. Salpetersjudaren hade också ansvar för att kontrollera jordmånen, mager jord skulle göras fetare och för fet jord skulle göras magrare.

1801 beslutades att systemet med salpetersjudare skulle upphöra från och med 1804. Systemet hade införts på 1630-talet. Dock fortsatte utvinningen av salpeter ur böndernas jordar under ladugårdarna men nu fick bönderna själva ansvara för detta. Salpeterskatten fanns kvar som en pålaga ända till 1830.

Annat material som ersatte salpetern uppkom under 1800-talet, framför allt när stora saltgruvor öppnades i Sachsen i östra Tyskland.

Salpetersjuderiet organiserades militärt av Karl XI som skapade ett indelningsverk kring detta liksom han gjorde kring armén och flottan. Salpetersjudarna var indelade länsvis och i pannelag som motsvarade armens rotar.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized